Universitetskansler Sigbrit Franke manipulerar systematiskt forskningsresultat. Innehavaren av den förnämsta positionen inom svenskt universitetsväsende har lånat sig till ett bedrövligt anti-intellektuellt taskspeleri. Dessa våldsamma anklagelser levererar statsvetarprofessorn Bo Rothstein på DN Debatt efter att ha granskat en forskningsrapport från Högskoleverket som Franke står bakom. "Bedrövligt anti-intellektuellt taskspeleri" Sigbrit Franke innehar som universitetskansler den förnämsta akademiska positionen inom svenskt universitetsväsende. Hon ska stå som garant för kvalitet och integritet i landets forskning och högre utbildning. En granskning jag genomfört visar dock att hon själv sysslar med en bedräglig redovisning av data. I sin strävan att vara den politiska makten till lags och lydigt producera de resultat som den önskar manipulerar hon systematiskt forskningsresultat. Den inställsamhet och brist på intellektuell hederlighet som jag påvisar i min undersökning är tyvärr inte heller ett enskilt övertramp av Franke. Hon lånar sig till ett bedrövligt anti-intellektuellt taskspeleri. Det skriver professorn i statsvetenskap Bo Rothstein. Ämbetet som universitetskansler är på många sätt den förnämsta akademiska positionen inom svenskt universitetsväsende. Det är från denna position som bland annat kvalitet i utbildning och forskning skall övervakas. Högskoleverket och dess chef, Sigbrit Franke, har en maktpåliggande uppgift, nämligen att övervaka att utbildningen vid landets universitet och högskolor vilar på vetenskaplig grund och håller hög standard. Om man emellertid ser till vad Högskoleverket och dess universitetskansler Franke själv producerar så ser det inte alls bra ut. Jag har granskat en forskningsrapport (Doktorandspegeln _ Högskoleverkets rapport 2003:28R). Det är en undersökning av situationen för svenska doktorander som UHÄ gett ut och som kanslern själv står bakom. Förutom att skriva förordet till rapporten har hon tillsammans med en av utredarna publicerat en artikel på DN Debatt där de redovisat huvudresultaten. Det råder således ingen tvekan om att det är universitetskanslern själv som står bakom rapporten i fråga. En av de mest uppmärksammade frågorna inom det svenska utbildningsväsendet de senaste 10 åren har varit jämställdheten. Enligt rapporten står det illa till med den. Man skriver att påfallande många kvinnor, 45 procent, upplever att de i någon grad särbehandlats på grund av kön. I DN Debatt-artikeln skriver Sigbrit Franke att det är beklämmande att tvingas konstatera att forskarutbildningen är en utbildning ledd av män för män (16/9). Det är naturligtvis förfärande höga siffror som antyder att närmare hälften av alla kvinnliga doktorander utsätts för könsdiskriminering. Hur har man kommit fram till dem? Jo, de bygger på följande resultat av den enkätfråga man ställt som lyder: "Har du blivit särbehandlad på grund av din könstillhörighet." Svarspersonerna har därefter fått svara på fyra sjugradiga skalor som gått från "inte alls" till "i mycket hög grad". Resultaten visas nedan a) av andra doktorander inte alls 79% 8% 3% 4% 3% 2% 1% i mycket hög grad b) av lärare på de kurser du gått inte alls 78% 8% 4% 4% 3% 1% 1% i mycket hög grad c) av handledare inte alls 78% 7% 3% 4% 3% 2% 1% i mycket hög grad d) av administrativ personal inte alls 81% 7% 3% 4% 2% 1% 1% i mycket hög grad En granskning av data ger ett helt annat resultat än det som Sigbrit Franke lyft fram. För omkring 80 procent av doktoranderna är svaret för de fyra kategorierna inte alls. Det vill säga för den överväldigande majoriteten är särbehandling på grund av kön över huvud taget inte ett problem. För ytterligare cirka 15 procent bör resultatet tolkas som att detta är ett ringa problem. För att få ett grepp om för hur stor andel som detta är ett problem i studierna, är en rimlig tolkning att man bör räkna samman alla som svarat till vänster om mittpunkten. Då får man fram att särbehandling på grund av kön är ett allvarligt problem för mellan 7 och 4 procent av doktoranderna. Det är, om man som jag har en nolltolerans mot alla former av könsdiskriminering, inte acceptabelt. Men det är väldigt långt till Sigbrit Frankes påstående om att det handlar om 45 procent. Hur har hon då kommit fram till denna siffra? Jo, genom att lägga ihop alla svarpersoner som inte fyllt i extremvärdet inte alls på alla fyra svarsalternativen! Det vill säga, i realiteten har hon konstruerat en 28-gradig skala där alla som fyllt i något av fälten 1_27 anses utsättas för särbehandling på grund av kön. Detta är ingenting annat än en bedräglig redovisning av data. Det går inte att finna stöd för detta förfarande i någon av de allmänt vetenskapliga metodböckerna jag konsulterat. Tvärtom betonas där alltid att man skall vara försiktig med att göra nivåskattningar av detta slag och studenterna varnas regelmässigt för att göra tendentiösa tolkningar av data. Med en sådan metod som Sigbrit Franke lånat sig till kan man naturligt bevisa precis vad som helst. Om man kan ha en 28-gradig skala, kan man naturligtvis också ha en 100-gradig, där alla som inte fyllt i extremvärdet anses diskriminerade. Det går att komma fram till precis vad som helst med den sätt att redovisa data som Franke använt sig av. Tittar man på frågeformuleringen så skiljer den inte på om vederbörande blivit Men det är värre än så.utsatt för positiv eller negativ särbehandling. Universitet och högskolor har sedan länge haft i uppgift att just tillämpa positiv särbehandling för att gynna underrepresenterat kön, och att inte göra den distinktionen gör frågan helt omöjlig att använda för det syfte UHÄ önskar. Man fångar ju även i den åtgärder som vid olika institutioner vidtagits för att gynna kvinnor. Särbehandling på grund av kön är dessutom en extremt vag fråga. Den täcker in allt från en enstaka vänlig komplimang eller handling (hålla upp dörren?) till återkommande grova fysiska angrepp. I de vetenskapliga metodböckerna varnas allmänt för att använda vaga och skruvade frågor av detta slag. För att citera en aktuell sådan: Den som med hjälp av en skruvad frågeformulering avsiktligt försöker pressa fram ett visst svarsmönster ägnar sig ju definitivt inte åt forskning, utan i stället åt ohederlig opinionsmanipulation (Metodpraktiken av Peter Esaiasson mfl, s. 371). Vad universitetskanslern sysslar med är att utifrån vad hon uppenbarligen uppfattat som politiskt gångbara målsättningar, systematiskt manipulera forskningsresultat. Vi ser här den raka motsatsen till en sanningssökande, obunden forskning, nämligen en strävan att till varje pris vara den politiska makten till lags och lydigt producera de forskningsresultat som den önskar. Den inställsamhet, brist på intellektuell hederlighet och integritet som Franke påvisar i detta sammanhang är dessvärre inget enskilt övertramp. Tvärtom har hennes period som universitetskansler utmärkt sig av en skriande tystnad vad gäller de många inskränkningar av forskningens oberoende som den nuvarande regeringen vidtagit. Här är det inte den oberoende forskningens fana som hållits högt, utan anpassning till den politiska makten som premierats. Det exempel som Franke sätter för forskarvärlden är att det är helt i sin ordning att på detta vis manipulera frågeställningar och redovisning av data i syfte att gå olika politiska och andra makthavare till mötes. De får helt enkelt de forskningsresultat de beställt fram (eller ännu värre, som forskarna hoppas att de önskar sig). Detta är en mycket farlig utveckling - forskarna skall inte sträva efter en saklig och vetenskaplig korrekt verksamhet. I stället skall de uppträda som maktens lydiga megafoner, alternativt som av olika intressegrupperingar köpta lobbyister. I förlängningen blir detta förödande för forskningens trovärdighet och för allmänhetens vilja att via skattemedel finansiera en oberoende forskning. Om det är styrda partsinlagor som produceras, är det rimligt att det betalas av intressegrupperna själva. Det är ett bedrövligt anti-intellektuellt taskspeleri som Sigbrit Franke nu lånat sig till. De flesta forskare skyr emellertid diskussioner av detta slag eftersom de vet att det kommer surt efteråt i form av svårigheter vad gäller att erhålla fortsatta anslag. Den kortsiktiga och sluga opportunismen segrar, ivrigt applåderad av just den person som skulle stå som garant för kvalitet och integritet i svensk forskning och universitetsutbildning. BO ROTHSTEIN Artikeln publicerades 19 januari 2004 på www.dn.se Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=224592&previousRenderType=2 Uppdaterad 2011-06-08 Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se
		Läs mer på * >>> Yvonne Hirdman och Maud Eduards könstrakasserar manliga studenter * >>> Yvonne Hirdman till attack mot Bo Rothstein * >>> Sigbrit Franke svarar uppkäftigt * >>> Sigbrit Franke fusk avslöjas * >>> Bo Rothstein modig försvarare av forskningen