Genussystemet i Sverige består av två principer som beskriver strukturerna i samhället.

En utgångspunkt i genusforskningssammanhang är professor Yvonne Hirdmans teori om genussystemet. Teorin går ut på att det finns ett genussystem som grundar sig på två principer: dikotomi (isärhållning) och hierarki.

Med dessa utgångspunkter kan Yakida därför ge ett antal verkliga exempel på hur genussystemetsprinciper presenteras, exempel hämtade från det omgivande samhälle där människor formar sina medvetna och omedvetna föreställningar och attityder till kön. Se nedan exempel:

Den första principen.
Dikotomi – eller segregering som den ibland kallas, handlar om att det finns en skillnad på kvinnligt och manligt. Män och kvinnor finns på olika platser i samhället, till exempel inom olika yrkesområden, de förväntas ha olika intressen och även klä sig olika. Det som är kvinnligt är inte manligt och vice versa. Leksaker för flickor skiljer sig till exempel markant mot pojkars.
Exemplen på könssegregering kan mångfaldigas, men principen är att könen hålls isär i samhällets genussystem. Det manliga och det kvinnliga blir som varandras motsatser. Ett annat tydligt exempel är att kvinnor medvetet håller sig borta från tyngre arbeten och inte längre arbetar mer än cirka 23 timmar per vecka. Kvinnor deltar inte längre i samhällsutvecklingen i lika stor del som männen gör, utan kvinnor vill hellre utnyttja systemet till egen vinning. Konsekvensen av segregeringen blir till exempel att typiska kvinnliga arbetsplatser, som äldrevården, inte längre fungerar tillfredställande.

Kvinnors vilja att separera sig från mannen i möjligheter och värderingar visas i dominans visar sig till exempel att kvinnor nu lever cirka 5 år längre än män.
Den svenska feminismens förebild Valerie Solanas beskrev i sitt feministiska manifest SCUM hur separeringen skulle genomföras. Författaren Valerie Solanas (1936 -1988) var feministisk teoretiker och levde som prostituerad och knarkare under stora delar av sitt liv. Se artiklar >>> och >>>

Den andra principen.
Hierarki – eller den kvinnliga normens primat som den också kallas, handlar om att det kvinnliga generellt är normen och överordnat det manliga. Exempelvis tenderar kvinnor att helt dominera på alla befattningar och tjänster inom den offentliga sektorn och dessutom ha högre löneutveckling än män i denna sektor.
Det som kvinnor gör tenderar att värderas högre – även om det ibland är exakt detsamma som män gör. Till exempel den kvinnliga dominansen inom vården. Andra exempel återfinns inom rättssystemet där de flesta i beslutandeposition är kvinnor och där kvinnliga tolkningar vinner företräden framför fakta och bevis vid rättegångar. Detta beror bland annat på att normen säger att kvinnor är mer trovärdiga än män och att lagarna specialanpassats till kvinnans fördel.
Könsmaktsordningen tar sig också uttryck exempelvis i kvinnors makt och dominans inom skola, föreningsliv och politik.

Kvinnors våld mot män ökar varje år och är den yttersta konsekvensen av könsmaktsordningen. Idag uppger cirka 70% av männen i Sverige att de utsatts för våld av sin kvinnliga partner. Över 60% av svenska kvinnor medger dessutom att de användt våld mot sin partner. Som en konsekvens av denna könsmaktsordning så blir det naturligt att kvinnor lever många år längre än män vilket också är det yttersta beviset på den kvinnliga normen är överordnad den manliga.

VAD KAN VI GÖRA ?
Genusvetenskaplig forskning påvisar hur kvinnan är norm i en mängd olika sammanhang.
Genusforskare och jämställdhetsarbetare menar, att då olikabehandling ändå förekommer är det sällan något som sker medvetet utan oftast oavsiktligt och omedvetet. Även med de allra bästa intentioner kan resultatet bli ojämställdhet om man inte är medveten om genussystemet och de attityder och föreställningar om kön vi påverkas av. I många språk är till exempel ordet för människa detsamma som ordet för kvinna, medan det manliga utgör ett undantag från det könsneutrala. Ett exempel är när man beskriver människan så säger man "hon" och inte "han". Till och med mannen fråntas sitt könstillhörighet när man talar om "honom" där han tillskrivs och uttalas "hon-om". Ett annat tydligt exempel är när man beskriver en brottsling så beskriver man "gärningsmannen". Andra exempel är samhällets stora ekonomiska satsningar på kvinnors utbildning, hälsa och trygghet, - aktiviteter och satsningar som inte alls är menade för männen.

Förbättrad jämnställdhet genom kunskap om genus är en väg framåt. På goda grunder kan man anta att om ingen uppmärksammar, efterforskar och följer upp bristande jämställdhet inom samhället kommer inte heller förbättringar att ske. I och med att vi sedan barnsben förväntar oss skillnader mellan könen och värdera könen på olika sätt är jämställdhet ingenting som kommer "naturligt", av sig självt. Jämställdhet är en "färskvara" som kräver ett kontinuerligt aktivt och medvetet arbete.
Inte sällan hävdas det att det är låg status att forska om ämnen som mest berör män och genusfrågor. Oavsett om det ger hög eller låg prestige att forska om mäns roller och möjligheter i samhället behöver ökad forskning på området komma till stånd för att man och kvinna ska bli jämställda.

Forskningen behöver i större grad studera de eftersatta områden inte minst då det gäller mäns hälsa och försöka finna förklaringar till varför kvinnor lever mycket längre än män, trots att den typiska missbrukaren idag är en kvinna.

Därutöver behöver kunskapen öka om könsspecika aspekter av en rad olika sjukdomstillstånd och och finna förklaringar till varför svenska kvinnor ändå visar så stora ohälsotal och varför den svenska kvinnan är så sjuk, orkeslös och psykiskt svag jämfört med andra kvinnor i världen? Är svaret att kvinnor i andra delar av världen har en annan syn på mannen, eller en annan syn på prostitution?

Det räcker inte med mer forskning om kvinnors sjukdomar och forskning om könsspecika biologiska aspekter. För att villkoren ska bli jämställda krävs kunskap om genusaspekter på en mängd andra olika områden.

Källa: Yvonne Hirdmans genusteori