Från tidningen www.dn.se. Debattartikeln har plockats bort från nätet men återges därför reviderad på Yakida.

Joanna gör råfeministisk performance
Hon dansar för getter, blir kär i killar som inte är kära i henne och gör råfeministiska performance. På dörren till Joanna Rytels ateljé på Konstfack står det "Women Only".

		Stockholm ligger nästan öde på påskaftonens eftermiddag. Det kanske är därför det inte är så många människor som har nappat på Kulturhusets inbjudan att gå på vernissage hemma hos "radikalslöjdaren" Lagombra, där även Joanna Rytel ska visa sitt senaste konstprojekt, en abortkyrkogård på nätet där män och kvinnor kan skicka en hälsning "från en mamma/pappa som inte kunde bli det just då". Joanna pratar om sin sajt och berättar om hur hon måste rensa den från inlägg från abortmotståndare. -­ Jag tycker det finns ett behov av ett sådant forum för jag har själv gjort abort och jag ville då att det skulle finnas ett sådant ställe som är fint, förklarar Joanna när jag träffar henne på Konstfack ett par dagar tidigare. Så som jag tycker att en kyrkogård ska vara. "Women Only" står det sprejat på dörren till Joanna Rytels ateljé. Hon tycker att det är jobbigt att bli intervjuad. I en av sina filmer säger hon att hon bara känner att hon kan kommunicera på riktigt genom sin konst.

En sådan policy gjorde att en manlig lärare kallade henne för en flummig feminist som inte levde enligt sina egna regler. Själv förklarar hon att hon skrev det när hon var som mest irriterad på stämningen på Konstfack och att det knappt fanns några kvinnliga lärare att träffa om man ville det.

När gubbslemaktionen kom till Konstfack var lärarna och eleverna inte lika glada som när Joanna och hennes kollega Fia Sandlund under namnet Unfucked Pussy slog till mot Fröken Sverige och manliga lärare köpte tröjor som det stod "Gubbslem" på.

En professor tog kritiken mot gubbslemmet och nepotismen på Konstfack personligt och försvann från skolan i tre veckor för att sedan sluta sitt jobb. Han anklagade Joanna för att ha uppmanat honom att sluta och skrev "ja, nu är du väl glad att det är ett gubbslem mindre på skolan."

- Det var intressant hur allt vände, minns Joanna. Men jag kan i alla fall ta åt mig äran och säga att tack vare mig och några andra på skolan så fick vi en kvinnlig professor. Och nu när vi ska ha en ny tillsättning då har folk verkligen varit måna om att kvinnor ska komma och föreläsa.

Fick du mycket skit från andra elever?
- ­Ja, säger hon med emfas.

Från killar eller tjejer?
- ­Tjejer. Från tjejer som tyckte synd om den här manliga professorn. De skickade mejl om att samla in pengar till blommor åt honom och om att det var så synd om honom. Vi var så "rabiata". Det var så sorgligt att vi tjejer skulle bråka liksom.

- Men jag vill inte bemöta den kritiken. Jag kämpar på mitt sätt för det här. De får kämpa på sitt sätt. Alla får vara feminister på sitt sätt tycker jag.

Hon vill egentligen inte prata om sin bakgrund, men hon är född i Warszawa 1974. Hon kom med mamma och syster till Sverige när hon var sju år gammal, för en bättre framtid med en svensk man. Joanna växte upp i Göteborg tills hon kom in på Konstfack och flyttade till Stockholm.

Spelar det någon roll hur Joanna Rytel ser ut? Naturligtvis inte, men ändå var det en av sakerna som folk fokuserade på när Unfucked Pussy stormade scenen på Fröken Sverige. Det var på många sätt en genialisk aktion. Bara ordet gubbslem fick folk att skratta.

Och när man fick artiklar i Aftonbladet som inleddes "Hej Unfucked Pussy" lade man grunden för att även Mats Olsson skulle hylla dem i en sportkrönika.

Problemet med kuppen eller vad man nu vill kalla den var att budskapet inte riktigt gick fram. En del tyckte det var lite väl enkelt att hoppa på Fröken Sverige, andra trodde att de kritiserade att kvinnor skulle vara sexiga och söta. Men det är så fel.

Vad är det som är så hemskt med Fröken Sverige?
- ­Det hemskaste är att man ska lära tjejer att konkurrera med varandra. Det är så tydligt: man ska splittra tjejer och bedöma dem. Inte bara bedöma deras utseende utan de ska vara på det här "ta hand om hela världen"-sättet.

- ­Egentligen hoppade vi inte på Fröken Sverige utan dem som anordnar tävlingen och på dem som tittar på den som ett slags underhållning. Det var ju inte kritik mot fröknarna utan mot allt runt omkring.

Tror du att er aktion har fått effekt?
- ­Jo, tävlingen har ju blivit nästan osynlig nu. Den var ju häromdagen bara. Det är mer pinsamt att skriva om den i medierna. De vill inte skriva om den för de blir antifeministiska och det är bra.

Det blev ju en hel del skriverier då. Anette Kullenberg, bland andra, skrev en krönika om att ni egentligen bara ville bli kända och att om man är feminist borde man engagera sig i viktigare saker som kvinnornas situation i talibanstyrda Afghanistan.

- ­Ja, det var ju inte bara Anette Kullenberg, utan väldigt många som sa att vi bara var två tjejer som ville ha uppmärksamhet. Det är ju så typiskt, för när en kille öppnar käften då har han ju något att säga, medan vi "bara ville ha uppmärksamhet". Och sedan försöker man förminska oss genom att säga att det finns värre problem som vi borde ägna oss åt.

- Samtidigt hoppar man på oss och pratar om vårt utseende. Det blev ju någon debatt om att vi var fula, att vi bara var avundsjuka. Det är typiskt att gå in på vårt utseende. Det är så man splittrar tjejer, eller sätter dit dem. Det har vi varit med om sedan lågstadiet.

Men sedan fick ni vara med i "Slussen 22.00". Där var väl i alla fall tanken från deras håll att ni skulle få chans att utveckla er ståndpunkt? I stället slängde ni ut överfallslarm och försökte veckla ut en banderoll. Varför tog ni inte chansen att förklara er?

- ­Dels ville vi inte ingå i ett underhållningsprogram. Sedan ville vi göra en protest mot TV3 som sänder Fröken Sverige. Det var så synd att vi inte lyckades veckla ut banderollen för på den stod det "TV3 stöder kvinnokonkurrens".

Du tror inte att det kan slå tillbaka mot er, att folk inte fattar varför ni inte ville prata om det?
- ­Jag vill inte sitta i ett sådant program och prata. Det var en aktion mot kanalen som misslyckades. Hade vi lyckats hade folk fattat.

Varför tror du att tjejer har så svårt att hålla ihop?
- ­För att vi är splittrade av killar.

Av killar?
- ­Ja. Vi lär oss väldigt tidigt att konkurrera med varandra. Det börjar med att man blir jämförd och utvald utifrån sitt utseende. Men, det är på så många plan. Man blir bedömd och splittrad och ifrågasatt. Killarna har mycket mer status och det är de som får makten att splittra och bedöma oss.

Har tjejerna något eget ansvar för det här?
- ­Nej ... man borde få feministisk undervisning kanske redan i mellanstadiet. Så att man blir medveten. Man är inte medveten om de här strukturerna när man är liten och sedan sitter de fast och det är jättesvårt att ändra sitt beteende när man tänkt så i femton år och så ska man sätta i gång och försöka förändra. Det är jättesvårt.

Med detta i åtanke blir Unfucked Pussys andra aktion, den mindre uppmärksammade Gubbfärs-kuppen mot luciafirandet på Skansen, tydligare. Joanna tycker till och med att Lucia är värre än Fröken Sverige eftersom alla tvingas delta i det när man är liten. Tjejerna bedöms och en Lucia röstas fram. Staffan Stalledräng har inte riktigt samma problem. Inte pepparkaksgubbarna heller. Joanna själv vägrar bedöma eller kritisera andra kvinnor.

Vid ett senare tillfälle diskuterars Christina Aguilera:

- När medierna har haft den debatten har det varit helt sjukt. Man ska jämföra henne med Madonna och Madonna är så mycket bättre ... och just att du frågar mig om henne, då ska jag svara vad jag tycker om henne.

......

Unfucked Pussy finns inte längre. Fia Sandlund tyckte att de skulle göra saker på egen hand i stället. Men Joanna fortsätter själv att läsa självupplevda, humoristiska berättelser som "Oknullad fitta".

Oknullad fitta, vem är hon?
- ­Det är jag, säger Joanna med förställd och försynt röst. Det är bara jag -­förlåt, skrattar hon. Oknullad fitta skriver självupplevda texter som hon läser upp i mikrofon. Och hon tycker om unga killar. Hon hatar gubbar och gubbslem och gubbiga killar. Hon är medveten varje sekund.

Vad betyder namnet?
- ­Att det är ingen som får knulla henne, det är hon som knullar och sätter i. Hon blir inte påsatt, det är därför hon är oknullad. Inte för att hon är oskuld som folk tror ibland.

Du använder ju dig av sex ganska mycket i din konst. Varför gör du det?
- ­För mig är det inte så sexuellt. Men jag förstår att folk gör det när de ser konsten. Som när jag fotade djur bakifrån och kallade det "Dom ser ut så", då tänkte folk på tidelag medan jag bara tänkte på hur djuren ser ut, fast helt asexuellt.

- Det var någon som frågade mig om jag tände på det, men då hade jag inte ens tänkt den tanken. Och när jag dansar för djur, då har medierna gjort en grej av att jag strippar. När jag har på mig träningsbyxor och en tröja? Okej att jag strippar för aporna, men jag tycker strippa är mycket mer än att bara lyfta på tröjan och visa brösten.

Tycker du att du spelar på sex?
- ­Nej. I och med att det är omedvetet. Eller jag blir ju medveten om det efteråt. Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra sexkonst, för jag ser helt andra saker i det.

- Som när jag onanerar för en katt i "Då tar jag din katt". Då ser man inte mitt kön utan man ser bara när katten tittar på. Det är ju ganska mycket sex, men jag tänker mer på hur katten reagerar. Jag är helt fokuserad på vad katten tänker och vad den ser. Okej, den kanske tittar på en fitta, men jag tänker inte "åh gud vad perverst".

Men du har ändå valt att framställa dig själv i en sexuell situation. Du hade kunnat välja när katten tittar på dig när du diskar eller vad som helst.

- ­Med just med det verket hade jag inte planerat det. Det var faktiskt så att jag skulle onanera och sedan satt katten på soffan där. Jag var hemma hos en kompis och så hade jag kameran med mig och så tänkte jag "fan vad intressant". Så det bara blev.

Får tjejer vara sexiga?
- ­Ja.

Finns det regler för hur de får vara sexiga?
- ­Nej.

Tycker du att tjejer ska vara sexiga?
- ­Nej, det behöver man inte vara. Absolut inte. Jag är lite trött på att allt är så sexualiserat. Och så är visst min konst också det, och så blir jag trött på den också.

Joanna säger att hennes konst kan delas in i tre delar. Dels den feministiska delen, den politiska där hon försöker bryta förväntningar som finns på henne bara för att hon är kvinna, som att hon ska vara moderlig eftersom hon är kvinna.

En annan del behandlar relationer. I höstas visade hon "En film inåt" som handlar om hur hon är kär i en kille som heter Martin som inte är kär i henne. De fortsätter att ha sex och träffas och Joanna mår dåligt.

Till slut summerar hon hela relationen och konstaterar att det kostar att vara kär i Martin. I nuläget håller hon på med en annan film som handlar om en vit tjej som är kär i en svart kille samtidigt som hon har en massa rasistiska tvångstankar. Manuset kommer att läsas in och gå på Sveriges Radios digitalradiokanal, SRc, senare i vår.

Den tredje delen handlar om djur. I "Djurperformance" kan man se Joanna dansa lite sexigt framför får, getter, hästar, kossor och apor. I "Då tar jag din katt" slickar hon och en katt först varandras tungor, sedan onanerar Joanna inför katten medan den tittar på.

-­ Jag har mycket empati för djur, jag tycker mycket om djur och tyr mig till djur. "Djurperformance" började egentligen med att jag ville underhålla försöksapor på en institution, men jag fick aldrig komma in. Då började jag göra det för andra djur.

Vad spelar djuren för roll i din konst? Varför är de där?

- ­Jag är intresserad av effekten av videorna på publiken. Att man kan identifiera sig med djuret -­i "Djurperformance" är ju båda voyeurer. Men jag har också varit intresserad av hur djur reagerar och deras beteenden.

- Jag brukar passa en hund på sommaren, det är så fantastiskt när man börjar se det hunden ser, man går in i hundens psyke och upplever precis vad hunden upplever. Jag vill väl att folk ska bli snällare mot djur. För djuren har ju verkligen känslor.

Det korrekta sättet att beskriva "Djurperformance" är ju att säga att du dansar för djuren. Genom att säga att du strippar framför djuren blir det mer sensationellt. Men det blir också en helt annan känsla hos verket.

- ­Man ville väl att det skulle vara lite sensationellt, men också att man kan säga "titta hon strippar för djur" och att jag gör något så intimt för djur. Från ett manligt perspektiv blir det lite "den här tjejen strippar för djur. Ha ha ha".

Man skulle kunna tro att man ska identifiera sig med djuren och att män i en strippsalong är lite som de där djuren. De tittar lite fånigt på.
- ­Ja, att jag har likställt männen med djuren.

Ser du på det så?
- ­Nej, jag ser inte alls på det så. Jag har gjort det för djurens skull. Jag tycker att det är en förolämpning mot djuren att säga att jag har likställt dem med männen.

Oavsett feminism, sexualitet, makt och relationer, det mest framträdande draget hos Joanna Rytels konst är att den nästan alltid har ett drag av humor. Hennes feministiska betraktelser är till för att få tjejer att skratta säger Joanna i ett "Frispel" hon och Fia gjorde för P 3.

Men även bilder på djurs könsorgan lockar till skratt för att inte tala om när Joanna dansar för djuren. Särskilt getterna är roliga.

-­ Mest använder jag mig av humor i mina performance. Dels blir det så, men det är också ett medvetet val för att det ska inte låta bittert eller som om jag är förbannad. Samtidigt driver jag med mig själv. Jag tror att publiken lättare tar till sig vad jag säger då.

Det var nog därför Mats Olsson kunde tycka om er. Vet du vem han är?
- ­Nej.

Han är sportskribent på Expressen bland annat. Humor är nog ett bra vapen kan jag tänka mig.

- ­Det tror jag. Men man måste hitta något slags balans så att det inte blir underhållning, det blir så ofarligt då.

Ursprungstext: Daniel Björk men som har bantats ner på yakida.

Artikeln publicerades 25 april 2003 på www.dn.se

Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=133751

Uppdaterad 2011-06-08

			Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se