När regeringen kräver 40 procent kvinnor i bolagsstyrelserna kämpar man för att ge 700 kvinnor ur över- och medelklassen rätt att sitta i företagens styrelser. För lågavlönade LO-kvinnor spelar regeringens krav ingen roll. Det skriver vice ordföranden i Nordstjernans styrelse, Viveca Ax:son Johnson och finansmannen Johan Björkman på DN Debatt. Kvotering till styrelser hotar svenska företag, skriver Viveca Ax:son Johnson: "Regeringen kämpar för överklasskvinnor" När regeringen kräver 40 procent kvinnor i börsbolagens ledning kämpar man för 600_700 över- och medelklasskvinnors rätt att sitta i bolagsstyrelser. Men det kommer varken att förbättra svenska företags konkurrenskraft eller LO-kvinnornas situation. Det skriver två tunga makthavare i svenskt näringsliv, finansmannen Johan Björkman, ordförande i bland annat Skanditek AB och Tredje AP-fonden samt Viveca Ax:son Johnson, vice ordförande i Nordstjernan AB. De pekar på resultatet av statens löntagarfonder. De blev orsak till att Sverige ekonomiskt släpat efter i 35 år, skriver de och kräver att politikerna nu håller tassarna borta. Klasskampen har nått vägs ände. Kvotering är slagordet för dagen. Politiken förs nu i populistisk anda och i särintressenas namn. Regeringen avser att gynna några hundratal över- och medelklasskvinnor i stället för att våga en seriös diskussion om näringslivets verkliga utmaningar och möjligheter. Regeringen försöker via kvoteringskravet socialisera människorna sedan man misslyckats med att socialisera företagen via löntagarfonderna. Att söka lösningen på eventuella problem i svenska styrelser i lagstiftning om sammansättningen med avseende på till exempel kön, ålder eller nationalitet är inte bara absurt. Det strider mot näringsfriheten och riskerar att skapa A- och B-lag på styrelsenivå. Följden kan bli att svensk konkurrenskraft ytterligare urholkas. Corporate governance, frågan hur företagen bäst skall styras till ägares och övriga intressenters bästa, har debatterats flitigt både i Sverige och utomlands de senaste fem åren. I Sverige har under de senaste tre månaderna en mycket specifik del av denna fråga fått en uppmärksamhet som bara kan förklaras med den svenska förkärleken för enfrågedebatter. Här har detta framför allt blivit en förment jämställdhetsfråga, och den svenska regeringen med vice statsministern och justitieministern i spetsen, har kastat sig in i debatten med hot om lagstiftning för att lösa de "problem" som avsaknaden av kvinnor i svenska börsnoterade företag innebär. Mot bakgrund av storleken på "problemet" - de svenska börsnoterade bolagen har tillsammans drygt 2.000 styrelseledamöter, varav knappt 6 procent (cirka 120 ledamöter) är kvinnor - är det minst sagt fascinerande att se med vilken intensitet debatten bedrivs för att öka andelen till 40 procent. Det rör sig alltså sammanlagt om 600-700 över- och medelklasskvinnors rätt att sitta i börsnoterade företags styrelser. I stället för att ta upp de svåra frågorna om svenskt näringslivs framtida livskraft, nämligen tillväxt, internationell konkurrens, nyföretagande och entreprenörskap, lägger regeringen all sin energi på en politiskt korrekt fråga, som till sina verkliga konsekvenser bara berör över- och medelklassens kvinnor. De extremt lågavlönade LO-anslutna kvinnornas situation i statlig anställning kommer inte att påverkas alls. Av detta kan man dra slutsatsen att socialdemokraterna har gett upp klasskampen. Politiken förs numera i särintressenas namn, i detta fall på över- och medelklassens vägnar. Huvudsaken tycks vara att frågorna ligger rätt i förhållande till dagsaktuella politiska opinioner. Helgad vare för närvarande feminismen, farväl till klasskampen, välkommen till överklasskampen. Hotet om lagstiftning om företagen inte anpassar sig kom som ett brev på posten och ett tandlöst svenskt näringsliv tycks inte orka eller våga protestera mot detta ingrepp i näringsfriheten. Att en detaljreglering av börsnoterade företags styrelsers sammansättning är en inskränkning i näringsfriheten är självklart. Tanken att styrelsen i ett vinstdrivande, privatägt företag på något vis måste vara representativ i någon allmän, demokratisk form är märklig. Näringsverksamhet i större skala bedrivs i vinstsyfte i aktiebolagsform på marknadens villkor i konkurrens med andra företag. Styrelsen är ägarens organ för att styra och leda verksamheten. Visst ska styrelsen inom sig ha den bästa kompetensen för att leda företaget i dess vinstdrivande verksamhet, oavsett kön, ålder, utbildning eller erfarenhet. Att ägarna utser dem som anses bäst skickade att klara detta värv är en av marknadens självklara existensbetingelser. Skulle ägarna misslyckas med denna uppgift får de också bära kostnaderna av sitt misslyckande. Det kallas risktagande. Tron att andra än de ytterst ansvariga ägarna bättre förstår hur sammansättningen av en styrelse ska vara är övermaga. Politikerna bör koncentrera sig på att utse styrelser i de politiska och statliga organen de själva har ansvaret för. Där kan finnas legitima krav på representativitet som måste beaktas bredvid de självklara kompetenskraven. För att kravet på kvinnlig styrelserepresentation inte omgående ska få den feministstämpel det förtjänar, motiveras det inte först och främst med jämställdhet, utan till exempel med att "bolagen riskerar helt enkelt sina möjligheter till långsiktig lönsamhet när kompetenta kvinnor står utanför styrelserummen". Ett sådant påstående kan vid första påseende vara svårt att säga emot. En styrelses samlade kompetens påverkar självfallet företagets långsiktiga överlevnadsmöjligheter. Men den ömma punkten enligt vår uppfattning är den allmänna bristen på kompetens i svenska styrelser. Det är generellt svårt att besätta styrelser med kompetenta personer. Det stora problemet är alltså att hitta rätt person alldeles oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund, nationalitet, sexuell läggning etcetera. Att kompetensargumentet saknar relevans som en motivering för lagstiftning, blir tydligt om man beaktar att företagen verkar på en ofta global marknad i konkurrens med andra företag på lika villkor. Skulle avsaknaden av kvinnor i styrelsen långsiktigt påverka lönsamheten, vilket varken är bevisat eller motbevisat, kommer efterfrågan på kvinnor - det vill säga marknaden - att lösa detta problem på sikt. Självklart ska ägare som tror att just avsaknaden av kvinnor i styrelserummen är ett viktigt argument för långsiktig lönsamhet verka för att fler kvinnor väljs in i styrelserna. Om de har gjort en riktig analys och bedömning kommer de att belönas på den konkurrensutsatta kapitalmarknaden, eftersom de gjort bättre långsiktiga placeringar än konkurrenterna och därmed blivit rikare. Vi som verkligen tror på konkurrens och konkurrens på lika villkor är övertygade om att detta är ett problem som marknaden kommer att lösa. Visst ska vi ha en aktiv debatt där argumenten bryts och slipas mot varandra. Men vad blir det för debatt när den politiska makten hotar med lagstiftning om inte diskussionen slutar på ett visst sätt? I frågor som rör företagsledning och näringsverksamhet kan man knappast säga att politiker har speciellt hög trovärdighet. Se till exempel på Sverige under det konjunkturmässigt mycket svåra 1970-talet. Här ingrep politikerna aktivt i industrin, styrde och ställde så det stod härliga till, för att till slut, som kronan på verket, introducera löntagarfonderna. Och det var politik och inget annat, vilket inte minst visades i en av de dåvarande regeringsledamöternas ganska uppseendeväckande diktkonst i riksdagen. Det är inte osannolikt att denna politik är en av de viktigaste orsakerna till eftersläpningen gentemot omvärlden som Sverige präglats av de senaste trettiofem åren. Det är tråkigt när en av näringslivets viktigaste frågor, nämligen "corporate governance", ägarstyrning, kidnappas av en (mycket skicklig) grupp opportunister (i detta fall förmenta feminister) varvid de verkligt svåra framtidsfrågorna kommer helt i skymundan. Hur ska man till exempel försvara sig mot ett Enron eller Worldcom, där tjänstemännen helt tog över, rånade bolagen och sedan lämnade ägarna i sticket? Hade en Enron-styrelse med minst 40 procent kvinnor varit bättre skickad att undvika de blindskär företagsledningen utsatte sina ägare för? Vi åtminstone tror inte det. Ska vi nu lagstiftningsvägen positivt särbehandla kvinnor, ligger vägen öppen för varje grupp (stor eller liten) som känner sig kallad att aktivt ta del i näringslivet. Var ska man sätta gränserna, när politikerna och inte ägarna själva ska bestämma? Nog vore det lika legitimt att invandrare, ungdomar, glesortsboende eller andra "undansatta" grupper i samhället skulle ha rätt till plats (och kunna tillföra sin kompetens) i börsbolagens styrelser? Samma argument om långsiktig lönsamhet kan då också anföras. Att man samtidigt trampar på ägarnas rätt att själva utse dem som långsiktigt ska ta ansvaret för hennes eller hans kapital är tydligen ett underordnat problem. Själva välkomnar vi kvinnorna in i näringslivet. De behövs där för att öka konkurrenstrycket. Ingen kvinna som startar ett företag i framtiden skall vara tvungen att välja in manliga styrelseledamöter. Hon skall vara fri att välja enbart kvinnor om det utgör den bästa konkurrensfördelen. Men med kvotering riskerar även de mest kompetenta kvinnorna att tappa en del av den trovärdighet de i dag besitter. I sak tror vi själva att det vore bra med fler kvinnor på olika beslutsfattande nivåer i det svenska näringslivet, men det får inte ske till priset av inskränkningar i näringsfriheten. Johan Björkman Viveca Ax:son Johnson Artikeln 27 februari 2003 på www.dn.se Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=112785&previousRenderType=2 Uppdaterad: 2011-06-09 Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se