Många direktörer hukar sig i den feministiska snålblåsten. Därför får duktiga män får stå tillbaka för mindre duktiga kvinnor vid chefstillsättningar i privata företag. Det hävdar den mångårige toppmannen i svenskt näringsliv Jan Wallander på DN Debatt. Myt att kvinnor förfördelas vid chefstillsättningar, hävdar mångårig toppman i svenskt näringsliv: "Fega direktörer diskriminerar män" Jag har i styrelsesammanhang inte upplevt någon diskriminering av kvinnor. Men väl motsatsen. Duktiga män har fått stå tillbaka för mindre duktiga kvinnor. Mången direktör hukar sig i den feministiska snålblåsten. De söker därför efter rimligt försvarbara kvinnliga kandidater för att vinna poäng i massmedierna. Direktörernas rädsla för att framstå som bakåtsträvare utan känsla för vad tidsandan kräver leder till felaktiga rekryteringar. Det hävdar Jan Wallander, tidigare bland annat vd i Handelsbanken och ordförande i DN:s styrelse. Ingemar Hedenius klagade på sin tid över att det var svårt att väcka allmän förargelse. Smädande av flaggan och Konungahuset väckte på sin höjd medlidsamma och beskyddande småleenden. De kungligas stabila och breda popularitet har dock på senaste tiden något förbättrat situationen i detta hänseende, vilket republikanskt sinnade politiker nogsamt observerat. Vill man få verklig effekt får man emellertid vända sig åt annat håll. Den heliga besvärjelsen "Skola, Vård och Omsorg" skulle kanske kunna ge vissa möjligheter, men ter sig vid närmare betraktande inte så lovande. Då ligger det väsentligt bättre till med det hävdvunna mantrat "Frihet, Jämlikhet och Broderskap". Jag tänker då inte på friheten, den naggas fortlöpande i kanten utan att det väcker några starka känslor och i fråga om broderskapet verkar vi ha nått vägs ände. Duandet även av äldre damer verkar snart vara helt genomfört och "Hej" är den självklara inledningen av skrivelser inte bara till Konungen utan även till Högsta domstolen och överbefälhavaren. För jämlikheten är å andra sidan läget väsentligt bättre. Här har vi en inte bara helig utan också mycket livskraftig ko, i vars namn diverse ogenomtänkta befängdheter opåtalt kan framföras. Ett bra exempel på detta är den artikel som regeringens pojkaktigt charmfulle justitieminister Thomas Bodström skrev i Dagens Nyheter i början på februari (DN Debatt 6/2) tillsammans med två kamrater i koalitionen. Opassande nog var de samtliga män. Justitieministern konstaterar i artikeln att andelen kvinnor i de börsnoterade företagens styrelser uppgår till 6,2 procent mot 37 procent i de statliga bolagen. Detta är ett uttryck för "en grundläggande orättvisa" i vårt samhälle. Näringslivet går därigenom dessutom miste om kompetenta personer och borde därför av rena lönsamhetsskäl sträva efter en bättre ordning. Den logiska slutsatsen av statsrådets resonemang är att under dessa omständigheter bör de statliga bolagen, sådana som SJ, Apoteksbolaget eller Posten vara bättre skötta än likartade privata företag. De statliga företagen kan ju dra nytta av att ha en högre andel kvinnor i styrelserna. Försiktigtvis hävdar emellertid inte justitieministern något sådant. För att åstadkomma ett bättre tillstånd avser regeringen framlägga förslag om att alla företag utom de minsta i årsredovisningarna skall ange andelen kvinnor i styrelsen och i ledningen. Förslaget har karaktären av en första varning. Får inte näringslivet snabbt ändan ur vagnen väntar kvotering. Den outsagda utgångspunkten för statsrådets resonemang är att i de ledande organen på samhällets olika områden bör ungefär hälften vara kvinnor. Annat strider mot jämlikhetstanken och är därmed en orättvisa som bottnar i diskrimineringen av kvinnor. Ofta förs resonemanget vidare att gälla andra grupper, som anses vara diskriminerade, exempelvis invandrare eller låginkomsttagare. Dessa borde alltså också vara representerade i förhållande till sin andel av befolkningen. Detta är rimliga resonemang på de områden där vi tillämpar styrsystem som har karaktären av representativ demokrati. Styr man enligt den modellen är man av skär nödvändighet, vare sig det gäller Sveriges riksdag eller Svenska Jägareförbundets styrelse, tvungen att resonera så. Skall man inte förlora makten måste man se till att olika grupper, som anser sig ha särskilda intressen och dessutom har förmåga att ge dem röst, på något sätt blir tillgodosedda. Gör man inte det åker man ut det vill säga förlorar nästa val. Men ett sådant resonemang kan inte överföras till näringslivet i en marknadsekonomi där företagen lever i konkurrens med varandra. Skall man överleva i den världen måste man klara av att i en ständig ström få fram produkter som är väl så bra som konkurrenternas och till priser, som kunderna är villiga att betala och som täcker kostnaderna. Och kunderna är inte villiga att betala ett öre mer för Zoegas kaffe därför att det sitter fler kvinnor i dess styrelse än i Gevalias. Ett politiskt parti kan däremot vinna röster genom att framhålla att man har särskilt många kvinnor på sina valsedlar. Att klara sig i den marknadsekonomiska världen är som bekant ingen enkel uppgift. Skall man lyckas gäller det att till ledningen få tag på så duktiga, erfarna och begåvade personer som möjligt. Samma gäller styrelsen. Det är detta och bara detta det gäller och ingenting annat. Om vederbörande är man eller kvinna, svensk eller invandrare, ung eller gammal är i sammanhanget helt ovidkommande bara personen fyller höga kvalitetskrav. Att man inte kan föra över resonemang från en värld till en helt annan borde även justitieministern kunna inse. Tanken på kvotering är alltså i detta sammanhang helt befängd. Under de senaste 50 åren har jag haft ledande befattningar först i forskarvärlden och sedan i näringslivet och suttit i mängder av styrelser för privata och samhälleliga företag och institutioner. Under denna långa tid har jag sett en hel del exempel på ledamöter som varit oförargliga blindpipor och också en del fall av dumskallar. Det senare kan vara mer illavarslande. Som regel har det rört sig om män eftersom det intill senaste tiden inte funnits några kvinnor i styrelserna. Samma gäller företagens ledningar. Hur hade då dessa mindre duktiga personer hamnat i styrelserna? Ja, i en del fall rörde det sig väl om oförstånd av dem som utsett dem, att det inte fanns någon bättre representant för ett viktigt intresse eller att det varit en belöning för lång och trogen tjänst. Det sista lär faktiskt förekomma även vid politiska tillsättningar. Men har jag då inte i dessa sammanhang sett uppenbara exempel på diskriminering det vill säga att duktiga, erfarna och väl lämpade kvinnor fått stå tillbaka för mindre duktiga män. Skall jag vara ärlig så kan jag faktiskt inte erinra mig det. Nu kan man naturligtvis invända att en gammal gubbstöt som jag, är så förblindad av den mansvärld av vilken jag är en del att jag inte förmår uppfatta diskrimineringen. Det är möjligt men min bild stämmer faktiskt med en annan och mycket stark erfarenhet som jag har. Jag har haft en aktiv roll vid utseendet av ett stort antal personer till ledande befattningar i näringslivet. Jag försökte räkna efter en gång och kom snabbt upp till 50. Det gemensamma draget för de flesta av dessa fall är att det varit så svårt att få tag på verkligt duktiga personer; sådana är en uppenbar bristvara. En utöver det vanliga erfaren och duglig kvinna blir alltså ett fynd att tacksamt ta till vara. Intill senaste tid har emellertid tillgången på den kanten varit ännu mindre än utbudet av dugliga män. Detta hänger uppenbarligen ihop med att en mängd omständigheter tidigare medverkat till att kvinnor i mindre utsträckning än män fått möjlighet, kunnat och velat satsa på sådana uppgifter som leder till de högsta befattningarna. Nu börjar emellertid tillgången att påtagligt öka. Den allmänna bild som förmedlas i massmedierna är att diskriminering av kvinnor i dag är en mycket uppenbar och mycket omfattande företeelse. Jag tror faktiskt att den bilden är rätt så överdriven och till viss del en myt. Vore så inte fallet borde JämO kunna redovisa drösvis med fall där man i domstolarna vunnit framgång. Men fallen är, så vitt jag vet, ganska få. Jag har alltså i styrelsesammanhang eller vid utseende av företagens ledningar inte upplevt någon diskriminering av kvinnor, men väl motsatsen. Alltså att duktiga män fått stå tillbaka för mindre duktiga kvinnor. Inom den statliga sfären är naturligtvis risken för detta störst eftersom man där har kravet på sig att hälften skall vara kvinnor. Men fenomenet uppträder även inom den privata sfären där mången direktör hukar sig i den feministiska snålblåsten. De söker därför efter rimligt försvarbara kvinnliga kandidater för att vinna poäng i massmedierna och inte framstå som bakåtsträvare utan känsla för vad tidsandan kräver. Därmed inte sagt att positiv diskriminering skulle gälla alla kvinnliga ledamöter - långt därifrån. Jan Wallander Artikeln publicerades 16 februari 2003 på www.dn.se Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=108567&previousRenderType=2 Uppdaterad: 2011-06-09 Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se