3.1 Anpassningsteorin
Det kan vara fascinerande hur en och samma teori eller princip kan tillämpas inom de mest skilda områden. En psykologisk teori som löper på tvärs av de "naturliga" ämnesavgränsningarna är Harry Helsons (1964) teori om anpassningsnivån (adaptation level theory). Grundtanken är dels att det finns en neutral mittpunkt som inte utmärker sig i någondera riktning; och dels att denna mittpunkt är föränderlig och påverkbar. Vatten kan t.ex. upplevas som "absolut ljumt", varken varmt eller kallt. Anta att vi har tre hinkar med vatten med temperaturerna 15, 25 och 35 grader. Vi håller vänster hand i det 15-gradiga vattnet, och högra handen i det 35-gradiga. Efter en tid har båda händerna anpassat sig till den omgivande objektiva temperaturen, så att vattnet varken känns varmt eller kallt utan just "absolut ljumt". Om vi nu flyttar över båda händerna till den mellersta hinken, så känns vattnet varmt för den vänstra handen och kallt för den högra.
Det finns oräkneliga företeelser där samma relationer kan återfinnas. Ögat behöver vänja sig vid både ljus och mörker. Det är vanligt att den som under en pågående föreställning kommer in i en biosalong, inte ser var det finns lediga platser. För dem som i förväg sitter i salongen är detta helt tydligt. När vi vaknar på natten och tänder ljuset, sticker det i ögonen och vi har svårt att se klart. Andra exempel utgörs av förstagångsreaktionerna på sjögång eller på narkos, i jämförelse med effekten efter tillvänjning.
Om man dygnet om går med blå heltäckande glasögon, så ser man i början svenska flaggan som blå med ett grönt kors, och danska flaggan som lila med ett ljusblått kors. Men efter några veckor har ögat och hjärnan korrigerat förvrängningarna, så att man återigen ser de "verkliga" färgerna.
Försökspersoner har fått leva i veckor eller månader i ett långsamt roterande rum. Dels vrider sig rummet kring sin egen axel, och dels förflyttar det sig längs en cirkulär räls med en kraftig lutning mot centrum. Pilkastning är en ytterst komplicerad uppgift i ett rum där man samtidigt måste ta hänsyn till så många rörelser. Men efter några veckor känner man alls icke av rummets rörelser, och man klarar av pilkastning lika bra som tidigare utanför rummet. - När man sedan lämnar rummet, kan man både känna och se marken gunga.
Helsons teori kan även förklara förändringar i den konstnärliga smaken. Det förekommer att vi idag beundrar målningar p.g.a. deras naturliga ljusverkningar. Men fastän konstnärens samtida var lika entusiastiska inför samma ljusverkningar, så kom ingen av dem på den idén att ljuset skulle vara naturligt - att naturen faktiskt ser ut på detta sätt. Undan för undan har mänskligheten lärt sig att naturen kan återges så. Och denna inlärning har lett till illusionen att vi i dylika bilder igenkänner naturen så som den faktiskt ser ut.
Musikaliska kompositioner i en ny och "modernistisk" stil kan ursprungligen mötes med omdömen som att "det här är inte musik", det är "kakofoni" och det "låter fult". Efter ett par generationer kan det låta idylliskt och välklingande. Efter ytterligare ett par generationer kan det t.o.m. låta tråkigt och innehållslöst.
Man har jämfört Arnold Schönbergs tidiga Verklärte Nacht med hans senare tolvtonmusik. Man har sagt: tänk om han hade fortsatt att skriva i samma mjuka och välklingande stil. - Men de människor som hörde Verklärte Nacht för första gången 1901, kom aldrig på den tanken att denna musik skulle vara idyllisk och välklingande. Musikförläggaren vägrade trycka kompositionen ifall tonsättaren inte tog bort somliga "dissonanser". I själva verket utbröt det slagsmål bland publiken mitt under den pågående konserten.
Ännu svårare är det att idag fatta att Mozart har kunnat beskyllas för att vara en "dissonansjägare", som avsiktligt uppsökte gräsliga klanger och införlivade dem i sina verk.
1951 hörde jag i Köpenhamn Olivier Messiaen framföra sin egen orgelkomposition La nativité du Seigneur. Upprepade gånger under konserten hoppade halva publiken högt vid "skriande dissonanser". När så många hoppar samtidigt, ser det ut som ett slapstick i en komisk film. Men vem skulle idag ta anstöt av en kombination av två olika förminskade septimackord?
Vad har allt detta att göra med lögn? Det vore kanske inte helt lämpligt att fokusera på den absoluta nollpunkten för den totala frånvaron av lögn. Det vore mer adekvat att fokusera på vad som endast utgör en trivial avvikelse. Om jag 10 dagar innan min 60-års födelsedag säger att jag är 60 år gammal, så går det väl knappast att föreställa sig en mer trivial "lögn".
Det definierande särdraget i Falstaffprincipen är följande. I och med att jag har uttalat en lögn av en viss storleksordning, så kan min känsla förskjutas för vad som är en liten, en medelstor, och en verkligt gigantisk lögn. En lögn av en viss "objektiv" storlek kunde i början utgöra den maximala avvikelsen från sanningen som jag vågar ta i min mun. Men i och med att jag har uttalat den hittills maximala lögnen, kan min upplevelseskala förändras. Den nyss uttalade lögnen kan komma att te sig som mer moderat. Och jag får därmed mod att gå ett steg vidare. Resultatet kan bli att jag under en tidsperiod lämnar en serie versioner vilka dels motsäger varandra, och dels blir allt mer extrema. Både mängden av lögner, och grovheten hos dem, kan öka.
Shakespeare har i Henrik den Fjärde (första delen, andra akten, fjärde scenen) givit en schematisk men utomordentlig beskrivning av principen. Falstaff skryter med att han egenhändigt har dödat ett antal skurkar. Men för varje gång han berättar om sina bedrifter, ökar antalet skurkar. Först rör det sig om 2; sedan blir det 4, och 7, och 9. Och antalet slutar på 11.
3.2 Kvalitativa exempel
Falstaffprincipen behöver ingalunda ha att göra med siffror. En av de bästa illustrationer som jag känner till, rör sig om Freuds patient Dora. Hon ådrog sig astma när hon var 8 år. Detta förklarar Freud (1990:76f.) på följande sätt. En kväll spionerade hon på sina föräldrar när de hade samlag. Hennes far led av tuberkulos och flåsade ordentligt under ansträngningen. Dora blev så skrämd av hans flåsande att hon slutade upp att onanera. Och så fick hon astma istället - dels som en sorts onani-ersättning och dels som en imitation av faderns sätt att andas.
Så underligt detta låter, så kunde det i och för sig vara sant. Det som definitivt bevisar att Freud ljuger, är Falstaffprincipen.
Första gången Freud anför spionhändelsen säger han att det bara är en tentativ hypotes att den alls har ägt rum. Han säger också att bevisningen uteslutande består av indirekta tecken. 6 rader senare har spionhändelsen blivit till ett bevisat faktum. Och nu erinrar sig Freud att han i "många" tidigare fall har funnit att astma bevisligen orsakats av spionerande på samlag utförda av lungsjuka fäder. Efter ytterligare 12 rader har spionhändelsen undergått ännu en förvandling. Nu var det Dora själv som kom ihåg hur hon spionerade, skrämdes, slutade upp att onanera, och därför fick astma. Implikationen är otvetydigt att Freud hade lyckats häva bortträngningen av upplevelsen.
Självklart hade Freud inte först påstått att det rörde sig om en tentativ hypotes som enbart stöddes av indirekta tecken, därest det var sant att Dora själv hade berättat händelsen. Olika alternativa konstruktioner för att undvika denna slutsats, är så lätta att falsifiera att de inte ens förtjänar att nämnas.
När det gäller den specifika psykologiska mekanismen, finns det däremot två alternativ som har ett realt intresse. Var Freud ett passivt offer för sin egen förändrade anpassningsnivå? Eller spelade han medvetet på att förändra läsarens anpassningsnivå? Det första alternativet skulle innebära att Freud kom på de tre versionerna i samma ordning vari han skrev ned dem; samt att han, när han skrev ned den första versionen, ännu inte visste att han om några minuter skulle transformera den djupa tolkningen till en manifest klinisk observation och lägga den i Doras mun. Det senare alternativet skulle innebära att Freud först kom på den tredje och mest omfattande versionen. Men i syfte att inte skrämma upp läsaren för mycket, introducerade han denna tanke gradvis: han delade upp den slutliga versionen i mindre bitar, och gav läsaren tid och tillfälle att vänja sig vid idén.
Man kan inte räkna med att alltid kunna fastställa vilken av två dylika alternativhypoteser som är den sanna. Men i det förhandenvarande exemplet har Scharnberg (1993, I, kap.3) visat att det är den förra.
När man tillämpar Falstaffprincipen gäller det emellertid att inte göra problemet för lätt för sig. Anta att vi har konfronterats med en serie versioner av en händelse eller situation m.m. Dels motsäger de flagrant varandra, och dels blir de allt mer extrema eftersom tiden går. Vi har då rätt att dra den slutsatsen att någon motivation har ökat undan för undan. Men vi kan inte utan vidare ta för givet att det rör sig om modet att ljuga. Det kunde också tänkas att det var modet att tala om sanningen ökade, eller att modet (eller eventuellt förmågan) att ljuga minskade. Vi har alla gjort eller upplevt ting som vi skäms över. Om vi tvingas berätta dylika minnen, kan teorin om anpassningsnivån leda till att vi gradvis övervinner vår blygsamhet eller skamkänsla.
När man detaljgranskar en serie versioner, är det dock synnerligen ofta en rutinsak att fastställa om det är modet att ljuga eller modet att tala sant som har ökat. Vid trovärdighetsbedömningar i rättsfall har jag ännu inte träffat på något mål i vilket den föreliggande serien överhuvudtaget gått att förena med idén om att det är blyghet eller skamkänslor som gradvis har övervunnits.
3.3 Falstaffprincipen i affärssammanhang
Det är inte bara i affärssammanhang, men det är i synnerhet där, som man också behöver beakta den hypotesen att det är den objektiva situationen som har blivit mer "extrem". Det måste finnas gott om företag som ständigt förbättrats ifråga om omsättning, vinst, produktkvalitet, antal anställda o.s.v. Falstaffprincipen kommer bäst till sin rätt när alla versionerna handlar om samma tidpunkt; ty då kan två motstridiga versioner inte vara sanna. Olika versioner om ett företags status vid olika tidpunkter kan bero på att modet att ljuga har ökat, men detta kan vara svårt eller omöjligt att bevisa med hjälp av den beskrivna textanalytiska proceduren.
Det går knappast att betvivla att Falstaffprincipen är högfrekvent inom affärslivet. Men man kan inte heller betvivla förekomsten av de alternativa mekanismer som beskrivits ovan eller skall beskrivas senare. Ledsamt nog har jag inte hittat några affärsrelaterade exempel som är lika intressanta som de ovan anförda.
Ett trivialt exempel utgörs av en bokhållare som, när han var ute på lunch, blev bestulen på ca 10 000 kr (i dagens svenska penningvärde). På den tiden och i det landet var det en realistisk farhåga att han kunde förlora jobbet ifall han berättade sanningen. Han började därför fiffla med bokföringen. Men när han såg hur lätt detta gick, fortsatte han. Undan för undan ökade beloppen. När han avslöjades efter 8 år hade han förskingrat mer än 2 miljoner.
Det är inte riktigt säkert hur stort praktiskt värde Falstaffprincipen har i affärssammanhang på det nuvarande kunskapsstadiet. Idealet vore att principen skulle kunna tillämpas innan man behöver fatta något avgörande beslut. Vidare torde man inte ofta inom ramen för förhandlingar kring ett konkret projekt få tillfälle att lyssna till en serie allt mer extrema versioner av samma situation eller händelseförlopp. Ibland har man dock möjlighet att samla in versioner som har lämnats under flera år, och innan projektet kom på tal.
Analyser i efterhand kan dock ha stort teoretiskt intresse.
Få företag och företagsledare har i efterhand granskats så grundligt som Fermenta och El-Sayed. Självklart har studierna inte genomförts i syfte att vara till hjälp för psykologin. Men i Walberg m.fl. (1988:102) finns ett diagram över diskrepansen mellan Fermentas redovisade och verkliga resultat för åren 1983-1986. Det sista av dessa år är inte relevant. 1983 är avvikelsen inte stor. 1984 har ett mindre men realt positivt resultat utgivits för att vara dubbelt så stort. 1985 har ett stort underskott uppgivits som ett mer än dubbelt så stort överskott.
Det är dock ingalunda säkert att det ökade modet att ljuga har varit den avgörande faktorn. Två alternativa hypoteser är att det som har ökat är möjligheterna eller behovet av att ljuga. Under de givna förutsättningarna har det varit nödvändigt att dölja den negativa utvecklingen. Journalisternas attityd under vintern 1985-1986 var dessutom så extremt positiv, att El-Sayed kunde påstå praktisk taget vilka orimligheter som helst och likväl bli trodd.
Några exempel. De stora internationella jättarna inom läkemedelsindustrin sysselsätter bortåt 150 000 anställda. Om Fermenta, Pharmacia och Leo hade gått ihop, hade koncernen fått drygt 8000 anställda. Likväl kunde Refaat påstå att den planerade koncernen skulle komma att tillhöra den högsta divisionen av de allra största läkemedelsbolagen i världen. Skulle han ha vågat göra uttalanden av denna dignitet två år tidigare?
Christer Pettersson (1987, bl.a. ss.77ff.) ger ytterligare exempel. Somliga har hämtats från Peter Gyllenhammars utredning. I TV kunde man en kväll se "ett reportage från Fermenta i Strängnäs. Bilderna visade hur man fyllde råvaror i tankarna för hand, samtidigt som texten talade om hur den unika Fermenta-teknologin var på väg att erövra världen [...] färgföretaget Beckers hade en mer avancerad teknologi när man blandade färger." (Pettersson, 1987:79)
El-Sayed kunde offentligt tala om att överföra kunskap från Fermenta (av alla företag) till Pharmacia (av alla företag). Detta trots att, som Peter Gyllenhammar uttryckt det, "Det är svårare att göra ett gott öl än att tillverka råpenicillin."
Vare sig Refaats anpassningsnivå hade förskjutits eller inte, så hade detta definitivt skett med journalisternas nivå. Hos dessa var det väl inte i första en fråga om en förändrad upplevelse av vilka lögner som är små, medelstora och enorma (även om denna mekanism också fanns med i bilden). Det rörde sig främst om deras känsla för vilka utsagor som låter underliga, och som därför behöver kollas närmare.
Både i samband med och utanför affärsvärlden har vi sett talrika exempel på att journalister har varit beredda att blunda för de mest uppenbara och mest ogynnsamma fakta, när de känner sympati för den person det rör sig om. När de känner antipati, kan de göra ett stort väsen av de mest triviala omständigheter, eller hitta på rena lögner.
Journalisterna i USA gillade Ronald Reagan och avskydde Jimmy Carter. Det kan ha funnits flera orsaker till detta. Men jag skulle inte minst nämna två av Carters personliga handikapp. En verkligt introvert individ har små chanser att bli politisk ledare. Men för att vara en toppledare var Carter förvånansvärt introvert. Dessutom var han inriktad på sakfrågor och på landets behov, och ägnade ringa möda åt att göra reklam för sig själv. Detta ledde till att journalisterna behandlade två liknande situationer på helt olika sätt.
William Casey i Reagan-administrationen använde den mest hemligstämplade informationen för att berika sig på aktiemarknaden. Journalisterna visste om Caseys flagranta olagligheter, men alla höll tyst.
Det som Bert Lance i Carter-administrationen hade gjort, låg många år tillbaka. Han hade som bankdirektör tillåtit sin fru och sina vänner att dra över sina konton. Detta var helt lagligt, och inga andra än bankens ägare hade rätt att lägga sig i saken. Men journalisterna drev en kampanj och tvingade Lance att avgå. - Finns det motsvarande exempel i Sverige?
I detta sammanhang kan man även notera journalisternas totala omsvängning visavi Refaat El-Sayed.