4.1 "Minnena växer"

Det är ett trivialt påpekande att vi då och då får för oss att en individ ljuger medvetet, när han eller hon berättar den rena sanningen, eller har gjort ett misstag i god tro. Men därutöver existerar det minst två fundamentala källor till systematiska felbedömningar. Den ena källan har att göra med bristande kunskaper. Den andra har att göra med folklore och traditionella lekmannafördomar.

De flesta av oss är inte vidare förtrogna med människans psykiska utrustning. Det finns reaktioner som vi alla uppvisar dagligen, men som vi mestadels inte uppmärksammar hos oss själva. När vi ibland upptäcker dem hos andra, tenderar vi att föreställa oss att det måste ligga någonting skumt bakom dem. - Det finns andra reaktioner som likaledes förekommer hos alla människor, men som endast utlösas i specifika situationer. För det tredje finns det patologiska mekanismer som är förknippade med ovanliga psykiatriska syndrom.

Det mänskliga minnet är vida sämre än de flesta föreställer sig. Elizabeth Loftus (1980) har bättre än någon annan redogjort för detta område. En del av denna kunskap har införlivats i Loftus & Doyle (1987), där den ibland har fått en mer pedagogisk och matnyttig form.

Få av oss kan korrekt ange vilken text som står på våra vanligaste penningmynt. Anledningen till att vi är så okunniga om vår verkliga prestationsnivå, är att vi mer sällan befinner oss i en situation där någonting hänger på om våra minnen är korrekta. Anta att vi beskriver hotellrummet på den senaste semesterorten. Det är inte vidare troligt att lyssnaren avkräver oss säkra och precisa uppgifter: "Är du nu också säker på att det fanns tre stolar i rummet, och inte fyra?" - På en restaurang kan vi i timmar ha betjänats av samma servitör. Känner vi därför igen honom? Vi kan mycket väl fråga bordsgrannen: "Är det där vår servitör?"

En sektor inom vilken man i synnerhet kan observera människans bristfälliga minne, utgörs av rättsfall. Och här tänker jag inte på vittnen, målsägare och åtalade. Ofta skall dessa ju många år senare redogöra för ett händelseförlopp som kanske knappast intresserade dem när det ägde rum.

Helt annorlunda förhåller det sig med domare. Det ingår i deras normala arbetsuppgifter att lyssna på vad som sägs under förhandlingarna, och att komma ihåg det under de närmaste efterföljande veckorna. Förhören med vittnena och målsägaren tas dessutom upp på ljudband. Följaktligen existerar det oberoende och objektiva bevis för vilka utsagor som faktiskt har gjorts.

I praktiken flyger orden förbi, och domarna uppfattar inte en bråkdel av vad som sägs. Ljudbanden kan visa att en individ inom ramen för ett och samma förhör har lämnat fem versioner, vilka motsäger varandra på det mest flagranta sättet. Likväl kan det stå i domen att denna individ har gjort ett trovärdigt intryck, och har lämnat en sammanhängande och motsägelsefri berättelse som bär det självupplevdas prägel.

Som om detta inte vore nog, förekommer det åter och åter att vittnen, åtalad och målsägare i domar tillskrivs utsagor som de överhuvudtaget inte har gjort.

Domare bör inte kritiseras för att de lider av de brister som med nödvändighet tillhör den mänskliga utrustningen. Det är svårare att försona sig med deras tro på att de är fria från dylika brister.

Vi kan ta för givet att samma arter av brister förekommer i affärssammanhang. Den väsentligaste skillnaden är att de relevanta data inte är lika lätta att få tag i.

Sedan får vi inte glömma att det kan finnas ett avstånd mellan dem som samlar in information och dem som träffar avgörandet. Chefer kan tenderar att försköna det som hänt inom deras respektive ansvarsområden. Förskönandet kan både leda till att företagsledaren söker ett banklån som han annars skulle avstått från, och att han låter bli att söka lån som han skulle behöva.

Vidare: den bankman som misstänker att kundens beskrivning inte stämmer överens med verkligheten, kommer inte nödvändigtvis att föra misstanken vidare, när ärendet dras i en högre instans.

Våra minnen kan vara defekta av många skäl. Ett skäl är att vi i den ursprungliga situationen eller händelsen inte lade märke till olika moment. Ändå är det största problemet inte att våra minnen gradvis suddas ut - utan att minnena växer. Allt eftersom tiden går, kan vi införliva i den ursprungliga situationen allehanda omständigheter som vi har varseblivit eller upplevt eller fantiserat vid en senare eller t.o.m. mycket senare tidpunkt.

En företagsledares beskrivning i efterhand av händelseutvecklingen kan mycket väl vara påverkad av minnenas växt.

Det existerar t.o.m. en markant tendens att dramatisera minnena - att s.a.s. författa en enaktare med handling ur det som ursprungligen var en statisk situation.

I ett rättsfall berättade en expedit vid det första polisförhöret att [1] hon själv hade [2] känt sig irriterad när hon [3] tog betalt därför att [4] kunden hade [5] så väldigt bråttom. När målet hade nått fram till en överklagningsdomstol, hade detta mönster omformats till en dramatisk handling. Numera var det [1] kunden som hade [2] gastat och skrikit [3] hela tiden under sitt uppehåll i butiken.

Jag upprepar att en dylik dramatisering inte utgör en patologisk minnesdefekt. Den är uttryck för det normala funktionssättet hos det normala mänskliga minnet.

4.2 En tvist om ett patent

För ett par decennier sedan ägde ett rättsfall rum, som pressen kallade menedsmålet. Det har beskrivits av Arne Trankell (1972:106-114, 132-139). Det började som en tvist om vem av två affärsmän, Betason och Gammason, som hade gjort en uppfinning rörande läggning av parkettgolv. Det hade länge varit ett problem att få golven helt jämna. Uppfinningen bestod i att använda sand som underlag. Betason hävdade att han hade berättat för Gammason om golvläggningsmetoden vid ett besök på en restaurang. Gammason hävdade å sin sida att han själv hade fått idén när han hade passerat ett lag arbetare som höll på att lägga en trottoar på en namngiven gata i en namngiven stad. Metoden hade patenterats i Gammasons arbetsgivares namn.

Gammason vann tvistemålet. Men därefter åtalades han för mened, och fälldes i tingsrätten.

Han hade preciserat datum för sin iakttagelse, i vilken han hade en tydlig minnesbild av arbetande stenläggare. Händelsen skulle ha inträffat efter en familjefest, när hans far och fru fyllt ett jämt antal år. Dessa båda bekräftade händelsen inklusive att Gammason vid just detta tillfälle hade påpekat likheten mellan trottoarstenläggning och parkettgolvläggning. Det finns m.a.o. små möjligheter för att Gammason bara kan ha misstagit sig på datum.

Men i hovrätten blev det klarlagt att det angivna datum var en söndag. Och då kunde det rimligtvis inte ha pågått arbete. Hovrätten ansåg det därmed styrkt att Gammason hade ljugit på denna punkt. Följaktligen fastställdes tingsrättens dom. Högsta Domstolen vägrade prövningstillstånd.

Jag kan endast ge en kort sammanfattning av Trankells analys. När man kommer på en uppfinning, så fokuseras uppmärksamheten vanligtvis på själva uppfinningen och den relevanta kontexten. Man bekymrar sig mer sällan om att registrera sina egna psykologiska reaktioner. Man kan inte gärna minnas vad man inte har uppmärksammat. Men anta att man faktiskt har förvärvat minnen av den yttre eller den inre situationen; även då har man normalt ingen anledning att hålla liv i dem.

Allting förändras i och med att man har åtalats och dömts för mened. Nu blir det med ett slag maktpåliggande att gräva fram ur minnet vad som egentligen hände. Mycket av vad som därvid "grävs fram", är i själva verket inte återgivning av vad som faktiskt ägde rum, eller vad som därav blivit kvar i minnet. Det är rekonstruktioner av vad man genom "logisk deduktion" kommer fram till att man "måste" ha sett. "Det väsentliga i Gammasons idé, som bevarats och senare utvecklats till en användbar golvläggningsmetod, var nämligen att man skulle kunna lägga golv på sand, och denna idé kan lika gärna uppstå, när man en söndag ser en halvfärdig trottoarläggning, som när man ser arbetare lägga trottoarsten på sand en vanlig vardag" (Trankell, 1972:110).

Trankells analys visar att det inte finns något belägg för att Gammason skulle ha ljugit avsiktligt. Det kan inte ens uteslutas att uppfinningen i allt väsentligt hade tillkommit såsom han förklarade.

Den vittnespsykologiska utredningen gjordes emellertid för sent för att kunna användas i domstolarna. Den ledde däremot till att Gammason benådades. Bland flera andra saker belyser exemplet även domstolarnas okunnighet om sådana psykologiska fakta, som är av avgörande betydelse för att undvika felaktiga domar.

4.3 Lögnens båda huvudkällor

Den överväldigande majoriteten av lögner härrör från två och endast två källor. Det gemensamma för båda är att de är psykologiskt ekonomiska. Man behöver inte åta sig mödan att konstruera hela lögnen själv. Utan man finner en färdig konstruktion, som man kan modifiera i syfte att anpassa den till det aktuella behovet.

Det existerar för det första en standardrepertoar av saker och ting som det är relativt lätt att pådyvla nästan vem som helst. Vill vi diskvalificera med en person, kan vi tillskriva honom låg intelligens, mentalsjukdom, allehanda sexuella avvikelser m.m. Somliga negativa tillskrivningar är oerhört stabila; de kan följas genom historien under flera årtusenden. Andra är mera modebetonade. Nigerias regering kunde hålla Wole Soyinka fängslad i åratal utan större protester, därför att man spridit ut ryktet att han led av syfilis. Jimmy Carters främsta rådgivare Jordan Hamilton och hans pressekreterare Jody Powell beskylldes för att tillsammans ha tagit narkotika på en offentlig restaurang i New York på ett bestämt datum. När deras almanackor visade att de under hela året inte en enda gång hade varit i New York på samma dag, ändrades beskyllningen. Den andra personen var någon som liknade pressekreteraren, och vittnena hade misstagit sig på datum.

Standardrepertoaren består emellertid inte enbart av negativa tillskrivningar. Bland de positiva idéerna kan nämnas att man kan skryta med kunglig börd, akademiska examina, o.s.v.

Strängt taget hör väl inte det följande exemplet till standardrepertoaren, men det visar dock visst släktskap. Det existerar en strategi vid företagsköp, där man köper upp ett stort komplex. Därefter säljer man ut de umbärliga delarna, så att kostnaden för det som man behåller blir mycket ringa. Även om strategin inte är högfrekvent, har mönstret som sådant haft en betydande plats i affärsvärldens tänkande. Det har därför varit närliggande för Refaat El-Sayed att hävda att just detta är vad han har gjort. Och affärsvärlden har i förväg varit benägen att tro på den sortens påståenden. De analyser som har publicerats av Pettersson (1987), Mettinger (1987) och Walberg m.fl. (1988) visar emellertid att det snarare var guldkornen som såldes ut efter företagsförvärven.

Den andra huvudkällan till lögner består i förvrängning av autentiska händelser och omständigheter. Alla politiker, oberoende av deras hemvist på höger-vänster-skalan, har råkat ut för detta. När de resande som önskar sovvagn, väsentligt överstiger det planerade antalet platser, brukar SJ koppla till en extra vagn. Dåvarande kommunikationsministern Olof Palme åkte en gång i en dylik sovvagn. Expressen förvanskade händelseförloppet till att Palme hade utnyttjat sin position till att få en egen sovvagn helt för sig själv.

De båda källorna går utmärkt att förena. Nyss nämnda mönster med företagsförsäljning kunde utgöra ett exempel. Och Palmes besök på Beckomberga Sjukhus hos sin senila moder, blev till att han gick på behandling därför att han var narkoman.

4.4 Hysterikerns psykologiska funktionssätt

Måhända har jag ett något överdrivet intresse för paralleller mellan lögner inom och utanför affärslivet. Jag skall likväl ägna ett kortare utrymme åt några psykopatologiska företeelser som är mer fascinerande än matnyttiga.

Pierre Janets (1893, tysk övers. 1894, eng. övers. 1901) studier över hysterins väsen, är fortfarande oöverträffade. Om somliga uttryck inte förefaller helt klara, måste det betonas att de är de bästa som står till buds vid beskrivningen av detta svåra problemområde. Hysteriker kan ha markant nedsatta förmågor. Det som har reducerats kan vara minnet, synen, rörelseförmågan, o.s.v. Bland annat kan synfältet inskränkas, så att den fysiska omgivningen ser ut som om den sågs genom en cylinder.

Det anmärkningsvärda är emellertid att funktionssättet är beroende av arten av den specifika situationen. En hysteriker kan cykla på gatan. Han eller hon kan samtidigt reagera på det mest adekvata sättet på trafik som kommer från höger och vänster. Uppenbarligen är synfältet normalt i denna situation. Men sedan kan man utföra en formell testning. Man kan instruera hysterikern att stå på en bestämd plats, och att säkerställa att han eller hon hela tiden nätt och jämt har en bestämt lyktstolpe inom synfältet. Man kan föra en kula fram och tillbaka. Och försökspersonen skall tala om exakt när kulan börjar bli synlig och när den lämnar synfältet. I denna testsituation kan det då visa sig att synfältet inte omfattar mer än 30 grader.

Jag skall inte kasta bort utrymme på att diskutera lättsökta förklaringar om att testsituationen är "artificiell". I själva verket är det inte unikt för hysterikern att fungera på olika nivåer. Det är däremot unikt att prestationerna skiljer sig så markant. Hysterikern fungerar ofta normalt på de lägre och spontana nivåerna. Men när uppgiften kräver att "varseblivningen skall integreras med jaget", och att individen skall göra klart för sig vad han eller hon faktiskt ser (eller hör eller minns o.s.v.); det är då som de angivna bristerna visar sig.

Av flera skäl kan man utesluta att hysterikerna simulerar. Många av dem är högt intelligenta, och många apparaturer är mycket lätta att genomskåda. Beträffande en bestämd apparatur skulle en verklig simulant omedelbart inse hur speglarna verkar: den som är fysiskt blind på det högra ögat, kommer att se den kula som finns framför det högra ögat men inte kulan framför det vänstra. - Till detta kommer den upprepade erfarenheten hos alla som systematiskt undersökt hysteriker, nämligen att patienten själv inte visste om de nyss beskrivna defekterna.

Tyvärr: de talrika läkare som inte är insatta i hysterins väsen, har inte svårt att "avslöja" att patienten "ljuger" och "simulerar", eftersom han eller hon visat sig vara blind på fel öga. Det är tragiskt när människor som definitivt är i behov av hjälp, och som bemödar sig om att ärligt redovisa de sanna sakförhållanden, avvisas som simulanter.

			Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se