Det finns en serie indikationer som ofta används för att avslöja att en berättelse inte är sanningsenlig, men ingen forskning stödjer den uppfattningen att de skulle ha någon verklighetsgrund. I själva verket härrör de framför allt från traditionellt lekmannatänkande. Ekmans (1991) framställning är i detta avseende oöverträffad. Likväl skall jag först diskutera den enda punkten där just han har fel. (Förhoppningsvis skulle Ekman inte hitta fler fel hos mig.) Först en allmän jämförelse mellan våra respektive tillvägagångssätt.
Ekmans studier avser i första hand mimik, medan jag tillämpar en textanalytisk approach. Mimiska reaktioner är mestadels spontana, och kan vara ytterst kortvariga. Textanalys kräver mestadels flera utsagor. Och dessa måste ha tillkommit vid olika tidpunkter, vare sig det mellanliggande intervallet är på någon minut eller på tio år. Det finns sålunda en fundamental skillnad mellan tidsperspektivet i Ekmans och mitt tillvägagångssätt. Detta innebär inte att vi kommer till motstridiga resultat. Tillförlitliga och otillförlitliga indikatorer förekommer inom både det korta och det längre perspektivet. Det vore inte förvånande om det fanns resultat som enbart kunde nås med det ena, eller enbart med det andra tillvägagångssättet; liksom det måste finnas resultat som kan nås med båda. Vad som inte bör finnas, är situationer där vi gör motsatta bedömningar.
Jag kan inte heller se att dylika motstridigheter föreligger, utom när vi vågar oss in på varandras område. Det är definitivt inte sant att felsägningar utgör en tillförlitligt indikator på lögn. Och det exempel som Ekman anför, härrör inte från hans egen empiriska forskning - han har läst sig till vad sämre forskare än han har trott om felsägningar.
När vi talar, händer det regelbundet att två verbala slingor samtidigt löper genom medvetandet: den som går ut ur munnen just nu, samt (t.ex.) våra funderingar om vad vi skall säga härnäst (Arnold, 1962:27f.). Men då kan ett ord hoppa över från den ena slingan till den andra. I en annars förnuftig mening kan vi byta ut ordet "spårväg" mot "flasköl" (Lindworsky, 1929:26).
Andra psykologiska faktorer är antecipation och perseveration. En bokstav eller ett ord som vi nyss har uttalat, eller som vi strax kommer att säga, kan tränga sig in på fel plats ("Jag tycker inte att Barmen hör till Bizets bästa operor"). Vid antecipation och perseveration är det sällan tal om överhoppande mellan verbala slingor. Vanligtvis fanns den felaktiga bokstaven eller det felaktiga ordet alls icke i medvetandet.
Felsägningar kan också påverkas av särdrag i den yttre situationen. Det experiment som jag nu skall beskriva utfördes av Motley (1980), som av begriplig anledning föreställer sig att felsägningarna har en freudiansk karaktär. Med lysande text under en sekund fick försökspersonerna se mer eller mindre nonsensaktiga par av ord. Mestadels skulle de läsa dem tyst för sig själva. Men när en signal ljöd, skulle de läsa nästa par högt. En dylik serie bestod av följande par, där det fjärde skulle läsas högt. 1. fire bobby, 2. five toddies, 3. line shoddy, 4. bine foddy. Designen inbjuder till ombyte av konsonanter: fine body. - Andra par som skulle läsas högt var "goxi furl" och "lood gegs", vilka inbjuder till felsägningar av samma art.
Inte oväntat blev det en del felsägningar. Det kritiska momentet i designen var emellertid att experimentet genomfördes med tre olika försöksledare (givetvis med olika grupper av försökspersoner). Därvid blev det ungefär dubbelt så många sexuella felsägningar, när experimentledaren var en attraktiv kvinna med en mycket provokativ klädsel och ett förföriskt beteende.
Det bör påpekas att det i denna studie inte förekom någon kontroll av vilka icke uttalade verbala slingor som kan ha löpt genom medvetandet hos försökspersonerna. Inte minst Pask (1975:8f.) har framhållit att medvetandet har ett behov av att vara sysselsatt. Ifall vi förenklar en experimentell design allt för mycket, så att medvetandet blir undersysselsatt, är risken påtaglig att försökspersonen hittar annat att sysselsätta sig med. Dessa ersättningsuppgifter, vilka försöksledaren inte kan kontrollera, kan komma att påverka utfallet, kanske t.o.m. mer än de experimentella variablerna.
För vårt ändamål är det dock av ringa betydelse exakt vilken mekanism som var ansvarig för det beskrivna resultatet.
Vi känner alla till talsättet (som hämtats ur Bibeln, Matt. 12:34) "Vad hjärtat är fullt av, det löper munnen över med". En princip utsäger följande. När man försöker dölja sanningen, så tenderar den likväl att tränga igenom i form av felsägningar. Inom vissa psykologiska skolor har denna princip fått stort utrymme.
Företeelsen existerar verkligen. Men den är på intet sätt så frekvent som somliga grupper av psykologer föreställer sig. Motleys nyss anförda experiment har dessutom mer att göra med den momentana yttre situationen, än med permanenta personlighetsdrag.
Det verkliga förhållandet är att principen har lånats ur traditionell folklore. I undantagssituationer finns det sakskäl att tillämpa den. Men om man tillämpar den utanför dessa, kan man vara säker på att göra felaktiga bedömningar. De allra flesta felsägningar har triviala orsaker.
När jag har genomgått felsägningar så utförligt, beror detta inte minst på att Ekmans bok i övrigt har en så hög kvalitet, att man "av bara farten" kunde frestas att acceptera även detta sporadiska fel. Återstoden av kapitlet kommer att baseras på Ekmans oöverträffade framställning.
5.2 "Badrumsbeteenden"
Det finns en del beteenden som det hör till god ton att inte utföra i andras närvaro - t.ex. att klia sig. Men tyder det på att en individ ljuger, ifall han eller hon kliar sig mycket medan han eller hon talar om ett visst ämne?
För det första: det finns människor som hela tiden kliar sig (eller utför andra badrumsbeteenden), oberoende av i vilken situation eller i vilket psykologiskt tillstånd de befinner sig. En fundamental regel är denna. För nästan vilken indikator som helst - och detta gäller även de mer tillförlitliga tecken på lögn - så gäller det att det finns specifika individer som s.a.s. "av födsel och ohejdad vana" utför just den sortens beteenden. Ekman har definierat begreppet Brokaw hazard för det felet att ta habituella beteenden för indikatorer på lögn.
Man kan i viss mån undvika detta fel genom att inte fokusera på mängden av någon sorts beteenden, utan i stället på förändringen av mängden i olika situationer. Man kan jämföra hur mycket en individ kliar sig, när olika ämnen diskuteras.
Denna fokusering på förändring kan vara givande även i samband med andra indikatorer. Jag har i rättegångar sett hur graden av detaljrikedom plötsligt och dramatiskt kan öka eller minska vid byte av ämnet för ett förhör.
Den andra grundläggande omständigheten att beakta beträffande badrumsbeteenden är denna. Det är mycket vanligt att människor håller på mycket med badrumsbeteenden just när de känner sig avslappade och lugna.
För det tredje: även när badrumsbeteenden (eller helt andra beteenden) verkligen är uttryck för oro eller upprördhet, så kan vi vara oroliga eller upprörda p.g.a. många helt andra anledningar, än den att vi ljuger eller fruktar att bli gripna i en lögn.
Vi kan t.ex. bli upprörda över att alls misstänkas för att ljuga. Eller vår upprördhet kan gälla att någon kan föreställa sig att vi kan ha begått den sortens gärning som misstanken avser.
Desdemona har all anledning att bli upprörd när Othello misstänker henne för att ha ett kärleksförhållande med Cassio. Hennes make förbiser de närliggande alternativa förklaringarna, och tar hennes upprördhet som bevis för hennes skuld. Han begår det som Ekman kallar Othellofelet.
Jag nämner i parentes att både Brokaw hazard och Othellofelet är synnerligen frekventa hos domare och jurymedlemmar. Det finns tyvärr ingen forskning om deras frekvens hos bankfolk, men man vågar kanske gissa?
5.3 Lögndetektorn
Allt som nyss har sagts har en direkt anknytning till den apparatur som tidigare kallades lögndetektor. Det som en polygraf avslöjar, är inte lögner utan emotionell upprördhet. Och upprördheten kan ha många orsaker. Somliga människor är mer nervösa än andra, och ger lättare utslag på polygrafen.
Ekman diskuterar användandet av polygrafen av både polis och företag. Han anför några omständigheter ur fallet med det dubbla erkännandet av mord, där en man på lösa boliner antogs ha mördat en kvinnlig granne. Hans oskuld är tveklös. En utförlig beskrivning av hela fallet finns i Phelan (1982, kap.6). Polisen hade emellertid först låtit honom se den nakna kvinnokroppen, något som han skämdes över att ha varit med om. Det kan ha varit denna skamkänsla som gav utslag på polygrafen.
Polisen i USA använder knappast polygrafen, annat än när den övriga bevisningen är synnerligen svag. Redan av den anledningen är den till ringa nytta. Loftus & Ketcham (1991, kap.3) beskriver ett annat fall, där det enda indiciet bestod av att den misstänkte hade en bil av samma färg som den som hade varit inblandad i ett brott. Polisen hade - liksom i nyss nämnda fall - använt allehanda trick för att sätta dit honom. Därefter kom hans advokat och åklagaren överens om att målet skulle avskrivas ifall han klarade ett polygraftest.
Men varje gång han fick den kritiska frågan, förstod han att hela hans liv hängde på om han gav de rätta fysiologiska reaktionerna. Han greps av panik, och polygrafen registrerade denna reaktion - en svår black om foten vid rättegången.
Juryn kunde inte undvika att se den åtalades avmäktiga raseri över polisens och åklagarens ohederlighet. Och denna reaktion tolkade juryn som bevis för skuld. Det är överhuvudtaget typiskt för lekmän att fästa sig mer vid mimik och röstmodulation och andra expressiva faktorer, än vid innehållet i det som sägs.
Industrispionage har blivit ett allt större problem. För att motverka det har somliga företag infört polygraftest för sina anställda. Detta är en mycket oklok åtgärd, som båda kan öka vantrivseln i företaget och underlätta spionage. Det är visserligen sant att polygrafens resultat är bättre än slumpen, och även bättre än expertens och lekmäns intuitiva bedömningar. Men förbättringen är långtifrån imponerande, och det finns gott om människor som ger "fel" reaktioner. Ifall ett företag inte gör någonting åt den som upprepade gånger ger utslag på de kritiska frågorna, så är det svårt att inse vad det skulle vara för vits med att överhuvudtaget använda testet. Men om man avskedar eller omplacerar en man eller kvinna som under decennier har satsat sin själ på företaget, så riskerar man att han eller hon i efterhand gör just det som de så orättvist har straffats för. - Att omplacera i stället för att avskeda, är väl inte ens ett möjligt alternativ när det gäller högre befattningar.
Anställda som känner vantrivsel, och som upplever sig leva under godtycke, arbetar inte optimalt. Polygrafen kan dessutom invagga företaget i en falsk trygghet, så att man underlåter att satsa på mer effektiva metoder för att avslöja spionage.
Ytterligare en viktig omständighet är denna. Det har inte bekräftats, men det har påståtts att det existerar specifika och effektiva utbildningar i att "lura polygrafen". Det föreligger m.a.o. en real risk för att polygrafen ökar förtroendet för just dem som företaget framför allt behöver skydda sig emot.