6.1 Svårigheten att konstruera en trovärdig lögn
Innehållet i närvarande kapitel har visat sig vara av oerhört värde inom historisk forskning och vid trovärdighetsbedömningar i rättsfall. Men så länge som goda illustrationsexempel saknas inom bank- och affärsvärlden, kan tillämpningen av principerna inom dessa sektorer bli mindre genomskinlig. Jag skall likväl uppräkna en serie mönster m.m., därför att dessa kan ge en fingervisning om hur stor avkastning som lögnens psykologi kan komma att ge i framtiden även i affärssammanhang. Samtidigt måste det finns en del bank- och affärsmän som i efterhand känner igen sig, och som undrar varför de inte reagerade på signaler som faktiskt fanns i situationen.
En reservation är dock på sin plats. Man vågar nog gissa att många mindre noga räknade affärsmän lägger ned större möda på att få sina lögner att fungera, än individer inom många andra sektorer. Trots denna reservation är det häpnadsväckande hur mycket slarv man kan träffa på inom alla sektorer.
Det är på samma gång oerhört lätt och oerhört svårt att konstruera en lögn som faktiskt kunde motsvara ett autentiskt sakförhållande. Det är mycket svårt, därför att vi människor är mycket lite förtrogna med vad som kunde kallas verklighetens "finstilta" egenskaper. Vi är också markant okunniga om de finstilta dragen hos våra egna reaktioner. Vi har en ytterst begränsad förmåga att tänka oss in i vilka andra omständigheter som också skulle ha förelegat, därest de postulerade omständigheterna hade förelegat.
Denna oförmåga att försätta sig i fiktiva situationer är på intet sätt begränsad till de finstilta egenskaperna. I de tidigaste filmerna glömde skådespelarna regelbundet att betala när de åkte taxi.
Mer finstilta är de drag som fattades hos de två flickorna som beskrevs i sektion 4.1. Så väl dottern som föregav att vara ett incestoffer som vittnet till branden demonstrerade en förbluffande okunskap om hur de själva skulle ha reagerat, därest de faktiskt hade haft de föregivna upplevelserna.
Den bristande verklighetskänslan är ett ofta återkommande särdrag i en hopljugen berättelse. En berättelse som utmärks av detta särdrag kan knappast vara autentisk. Däremot får man inte ta för givet att det förekommer i varje berättelse som saknar verklighetsunderlag. Det går att lära sig att undvika det, och en minoritet av lögnare har faktiskt lärt sig det.
6.2 Lättheten att konstruera en trovärdig lögn
Det kan förefalla paradoxalt, men precis motsatsen till vad som sagts i föregående sektion, är också sant. Det är mycket lätt att konstruera en trovärdig lögn, därför att mottagaren av lögnen inte heller är förtrogen med verklighetens finstilta egenskaper. Mottagaren upptäcker mestadels inte att den postulerade situationen eller det föregivna händelseförloppet inte är fysiskt eller psykologiskt möjligt.
Det kan tyckas egendomligt, men det förhåller sig inte dess mindre så att mottagaren brukar ägna ringa uppmärksamhet åt en berättelses logiska struktur. Istället fokuserar han eller hon främst på de expressiva faktorerna. Låter rösten sorglig när berättelsen handlar om sorgliga saker? Är mimiken sorglig? Har sorgliga ord använts? O.s.v.
6.3 En skenbar motsats mellan Ekmans och Scharnbergs ståndpunkter
Det kunde se ut som om Ekman (1991) och jag förfäktar helt olika uppfattningar. Ekman gör ju gällande att lekmän ignorerar mimiken, som är tillförlitlig, och detta till förmån för innehållet, som är otillförlitligt. Jag säger att lekmän ignorerar den logiska strukturen, som är tillförlitlig, och detta till förmån för de expressiva särdragen, som är otillförlitliga. Det måste väl finnas ett samband mellan innehåll och logisk struktur, liksom mellan mimik och expressiva faktorer.
Vid närmare påseende visar sig våra ståndpunkter vara förenliga. Det är nämligen uppenbart att det existerar fyra kategorier inalles: tillförlitliga mimiska eller expressiva särdrag; otillförlitliga dito; mimik, tillförlitliga innehållsliga eller strukturella särdrag; otillförlitliga dito. Ekman har jämfört den första och fjärde kategorin, och har framför allt inte studerat den tredje. Jag har jämfört den andra och tredje, och har framför allt inte studerat den första (utöver att jag har tagit del av Ekmans förnämliga resultat). Det är tveklöst att lekmän envisas med att basera sina bedömningar på de båda otillförlitliga kategorierna (d.v.s. den andra och fjärde). Men bland dessa övar den fjärde kategorin ett större inflytande än den andra.
Ekmans grundtanke är följande. Det finns ansiktsmuskler som det är mycket lätt att aktivera eller de-aktivera under viljans kontroll. Det finns andra ansiktsmuskler som är mycket svåra att kontrollera. Bland all den mimik som normalt är associerad med en viss känsla, finns det somlig som är mycket lätt att härma för den som låtsas hysa känslan ifråga. Det finns annan mimik som det knappast går att härma; och som inte heller går att undvika ifall man vill dölja en känsla som man faktiskt besjälas av.
Vi skall återvända till den bristfälliga verklighetskänslan. Det är som sagt relativt lätt att konstruera en trovärdig lögn. Men det är inte lätt i den meningen att det skulle kräva ringa möda postulera ett mönster som är fysiskt eller psykologiskt möjligt, och som alltså kunde ha förelegat. Att det är lätt, beror i stället på att mottagaren riktar sin uppmärksamhet mot fel faktorer, vilket medför att han inte upptäcker att det föregivna mönstret inte kan vara autentiskt.
Det finns få företeelser eller principer som jag betonar kraftigare än lögnarens passiva anpassning till mottagarens allmänmänskliga svagheter. Just därför att mottagaren är så ointresserad av meddelandets logiska och innehållsmässiga struktur, och just därför att mottagaren fäster så stor vikt vid de expressiva faktorerna, gör sändaren detsamma. Det vore ju alldeles onödigt att lägga ned tid och möda på att undvika motsägelser mellan olika utsagor, om mottagaren i vilket fall som helst inte skulle upptäcka dem.
Däremot är det av avgörande betydelse att meddelandet genomarbetas noggrant i expressivt avseende, eftersom övertygandet av mottagaren är direkt beroende av denna insats.
När jag talar om att "genomarbeta", avser jag inte någon sorts intellektuell aktivitet. Den virtuosa lögnaren fungerar "instinktivt" och vid lågt medvetande - just så som vi alla gör vid rutinuppgifter. När vi skriver ett brev, behöver vi inte genomföra någon komplex slutledningsprocedur för att det skall bli versaler efter punkt.
Ifall en individ inte är svårt mentalt störd, fortsätter han eller hon inte att ljuga, om detta beteende inte är framgångsrikt. Den passiva anpassningen är därför ett sine qua non.
Den virtuosa lögnaren har också en tendens att låta varje lögn vila i sig själv. Han bekymrar sig knappast om dess förhållande till andra lögner. En konsekvens är att det kan föreligga oräkneliga och flagranta motsägelser mellan hans utsagor, vare sig utsagorna har gjorts med några minuters eller några månaders intervall.
Lögnarens mer eller mindre exklusiva fokusering på meddelandets expressiva egenskaper under försummande av dess logiska struktur, kan inte gärna leda till annat än att lekmannen och textanalytikern åter och åter gör motsatta bedömningar, samtidigt som båda är övertygade om att ha insett hur det faktiskt förhåller sig. Lekmannen (och även domare och psykiatriker är i dessa avseenden lekmän) kan tycka sig se tydliga bevis för att en berättelse utgör en korrekt beskrivningen av ett autentiskt händelseförlopp, just i kraft av att berättelsen (inklusive den ledsagande mimiken m.m.), har de särdragen gemensamma med autentiska berättelser, som är så lätta för en lögnare att härma. Textanalytikerna kan häpna över att någon kan vara blind inför de maximalt iögonfallande och vetenskapligt tvingande bevisen för att berättelsen helt saknar verklighetsgrund.
Men det är just likgiltigheten inför den logiska strukturen, som så ofta gör det textanalytiska tillvägagångssättet så givande.
Det finns också en specifik art av sammanblandningar som är vanlig hos människor som föreger att de har upplevt händelser som de i själva verket har hittat på. Den följande anekdoten är historiskt autentisk. Den är synnerligen informativ och belyser aspekter som hör hemma i flera olika kapitel i närvarande bok, och jag har ofta citerat den. När Brahms i sin ungdom var hemma hos Liszt, somnade Liszt medan Brahms spelade. Ifall jag har läst om denna händelse i en bok, så är det lätt för mig att blanda ihop namnen. Var det Brahms som somnade medan Liszt spelade, eller var det tvärtom? Men Brahms själv, och Liszt själv, skulle nog komma ihåg vem av dem som somnade och vem som spelade.