7.1 Benägenheten att rikta uppmärksamheten åt fel håll

Det finns en intressant analogi mellan mörkerseende och avslöjande av lögner. Vi behöver inte gå mer än minimalt in på den fysiologiska apparaturen eller terminologin. Det avgörande är att det finns två helt olika receptorer i ögat. Och vi kan kalla dem normala resp. extra ljuskänsliga. De ljuskänsliga receptorerna sitter nästan uteslutande i ögats periferi.

Militären tränar mörkerseende i rum som är så ljusfattiga, att det alls icke går att se något som helst under den första halvtimmen. Ögats anpassningsnivå (jfr. sektion 3.1) måste först förändras.

Ett av de svåraste momenten under träningen härrör från människans nästan reflexmässiga benägenhet att rikta blicken mot det objekt hon vill betrakta. Man uppfattar ett eller annat i periferin, och riktar ögat mot det - och så försvinner det. Det är enbart genom att rikta blicken åt ett annat håll, och genom att omsorgsfullt hålla objektet kvar i synfältets periferi, som man kan se det i mörker. Det är mödosamt att lära sig att betvinga reflexen.

Många av de mer tillförlitliga lögn-indikatorerna finns där man minst av allt väntar sig dem. Och där man i första hand tänker på att söka, hittar man få tillförlitliga indikatorer.

7.2 Enklare indikatorer

Somliga av de indikatorer som skall beskrivas, låter kanske inte så märkvärdiga. Deras tillämpning är dock inte alltid lika uppenbar som deras definition. Ibland är det svårt att åstadkomma en tillfredsställande pedagogisk framställning, förrän empiriska studier av affärsrelaterade händelseförlopp har genomförts.

Det finns exempelvis lögner som är så enorma, att de flesta av oss har svårt att föreställa oss att någon människa skulle våga ta sådana saker i sin mun. Då och då hör vi en utsaga som inte kan vara ett misstag i god tro eller en avsiktlig osanning av mindre storlek - endera rör det sig om en verkligt gigantisk lögn, eller också om rena rama sanningen. Ställda inför detta val, känner vi en nästan oemotståndlig böjelse att välja det senare alternativet. Här, om någonstans, ligger vårt problem i att se vår egen böjelse i vitögat, och att förstå att vi måste basera vår bedömning på helt andra omständigheter.

Det finns också människor som mer direkt spelar på mottagarens benägenhet att söka på fel ställe. Sändaren placerar den kritiska osanningen på undanskymd plats i hela meddelandet - t.ex. i en bisats, eller som en anmärkning i förbigående medan han talar om någonting annat. Mottagaren uppfattar givetvis den centrala delen av meddelandet bättre än den perifera. Men samtidigt riktas hans kritiska värdering i första hand motcentrum, och de perifera momenten kan slinka in utan att bli föremål för granskning. Väl inne i minnet, kan de komma att påverka framtida beslut.

Det är naturligt att söka efter motsägelser. Vi har här att göra med en indikator som faktiskt är tillförlitlig, om den behandlas med försiktighet. Men det gäller att inte göra problemet för lätt för sig. Den första komplikationen är att det mänskliga minnet är allt annat än ofelbart. Den som ärligt bemödar sig om att berätta vad han har varseblivit, har därför svårt att undvika ett visst mått av motsägelser. Därför skulle en alltför sammanhängande och väl strukturerad berättelse kunna vara en medveten fabrikation utan verklighetsgrund. Samtidigt finns det motsägelser som både till sin art och till sin grad svårligen kan härröra från normala minnesbrister.

Det är lätt att förbise att det ingalunda enbart är motsägelser som kan avslöja att en berättelse är påhittad. Alltför stora likheter och överensstämmelser kan utgöra en ännu mer informativ och tillförlitlig indikator. Vi såg två exempel på detta i sektion 1.4, i samband med de båda flickorna som hade lärt sina vittnesmål utantill.

När vi står inför en uppsättning av två eller flera utsagor vilka motsäger varandra, kan alla givetvis inte vara sanna. Däremot finns det intet som hindrar att alla kan vara falska. - Uppgiften att utröna vilken utsaga som är den sanna, eller om ingen är sann, vållar i praktiken sällan svårigheter. Ett enkelt tillvägagångssätt räcker ofta, nämligen att explicera de möjliga motiven. Givet att utsaga A är sann, vilka psykologiskt möjliga motiv kunde ha fått sändaren att på annat ställe uttala utsagan B? Samt vice versa? Det kan vara en rutinsak att hitta ett enkelt och naturligt motiv för det förra alternativet, medan det kan saknas utrymme för något som helst motiv ifall det senare alternativet är sant.

Frågan om detaljrikedom är likaledes komplex. Kritiskt använt hör denna indikator till de mer tillförlita, men det gäller återigen att motstå frestelsen att göra saker och ting för lätta för sig. Trankell har tveklöst rätt i följande framställning:

Men samtidigt är det också sant vad Marilynne Robinson skriver, låt vara i en roman:

Det finns människor som alltid ger torftiga berättelser, och andra som alltid fyller på med mängder av detaljer. Det finns människor för vilka detaljerna sinar när de ljuger, och andra för vilka de tvärtom svämmar över just då.

Å andra sidan finns det kritiska detaljer som svårligen kan fattas i en autentisk berättelse. Och somliga exempel på detaljrikedom ger snarare intryck av att vara ett försök att fylla ut ett tomrum med marginella omständigheter som varken är logiskt motiverade, eller lätta att förklara med hjälp av psykologiska orsaker. Emellertid existerar det personer som behärskar konsten att ljuga så väl att ingen textanalytiker klarar av att avslöja dem. Clifford Irving lyckades stjäla James Phelans manuskript om Howard Hughes, som hade skrivits på grundval av intervjuer med någon som var miljonären närstående. Irving skrev en ny bok, och påstod att han hade intervjuat Howard Hughes själv. När han var på väg att avslöjas, försökte han sig på många trick. De finns beskrivna i Phelan (1982, kap.1). Särskilt informativt är ett av Irvings brev, som citeras ss.25f. Här finns utförliga detaljer, personlig färgning (t.ex. att Howard Hughes' sovrum inte ingav Irving ett påtagligt intryck av att vara en mans sovrum, osäkerhet beträffande somliga minnen, och beklagande av att andra minnen fattas o.s.v.) Men när det gäller detaljernas rikedom och naturlighet, kan man inte lätt hitta någon text som är mer "övertygande".

Somliga lägger ned mycken möda på att göra en berättelse immun mot falsifiering. Men de är inte nödvändigtvis konsekventa. Delar av berättelsen kan vara omsorgsfullt utarbetade i detta avseende - medan andra delar utmärks av betydande slarv. Själva principen kan emellertid tillämpas på flera sätt. Ibland innehåller en berättelse oerhört konkreta uppgifter, som förefaller lätta att kontrollera. Men sändaren har noggrant förvissat sig om att just dessa uppgifter inte kan efterspåras.

Ett annat meddelande kunde består av så abstrakta uppgifter, att man egentligen inte vet vilka omständigheter som skulle motsäga meddelandet.

7.3 Mer komplexa indikatorer

Ibland kan vi träffa på artificiella formuleringar. Egenartade formuleringar kunde i somliga fall utgöra en idiosynkrasi hos sändaren. Men i många andra fall finner man vid närmare påseende att formuleringarna är anmärkningsvärt ändamålsenliga. Exempelvis har sändaren noggrant utarbetat en mening som påstår någonting utan att påstå det, eller förnekar någonting utan att förneka det. 99% av alla läsare torde missa det dolda meddelandet. Men om behov skulle uppkomma senare, kan sändaren peka på att han alls inte har försökt dölja de obehagliga fakta. Han har tvärtom talat om dem "klart och tydligt".

Omvänd kan han i första versionen ha framfört ett förnekande, som är oerhört kraftfullt vad angår de expressiva uttryck som kommit till användning. Men granskar man utsagans struktur under en lupp, finner man så många inbyggda brakslappar och "nödutgångar", att sändaren egentligen ingenting alls har sagt.

Det kan finnas skäl att bevara den engelska termen som använts i Scharnberg (1993) för den nästa företeelsen: one-step-argumentet. Argument tillhörande denna kategori kan se plausibla ut, så länge man enbart tar ett steg längs dem. Men de kollapsar under sin egen vikt, så fort man tar ett par ytterligare steg.

I det följande exemplet skulle de föra för långt att gå in på motiven bakom förvrängningen av fakta. En läkare har presenterat kaskader av förfalskade observationer. Men närhelst en kritiker avslöjar honom, utbrister hans anhängare att varje läkare har skyldighet att modifiera de autentiska omständigheterna för att skydda patienternas anonymitet. - Det är häpnadsväckande så ofta denna invändning går hem.

Tar man ännu ett steg längs detta motargument, så uppkommer frågan: Vilka är det som skulle kunna avslöja flickans identitet, om de hade fått korrekta uppgifter om när hon fick sin första menstruation? Och hur skulle avslöjandet gå till? Hennes närmaste släktingar visste redan allt.

Ett tredje steg visar att läkaren informerat sina läsare om flickans födelseår; om ett av hennes symptom som är lika uppenbart för alla som ett träben; om de tre städer vari hon bott; samt om år och årstider för hennes fem omflyttningar mellan dessa städer. Tyder detta på någon omtanke om att skydda patientens anonymitet?

Ett återkommande särdrag i avsiktligt osanna berättelser utgörs av den felaktiga abstraktionsnivån. I förra sektionen beskred jag tendensen att hålla ett osant meddelande på en hög abstraktion, därför att det kunde vara lätt att falsifiera om konkreta detaljer fylldes på. Här är det emellertid inte nödvändigtvis tal om att abstraktionsnivån är för hög. Den kunde också vara för låg, eller gå på tvärs av vad som vore naturligt för den som har autentiska upplevelser.

Det enklaste mönstret uppkommer, när en individen ombeds redogöra för vad just han själv har upplevt vid just det konkreta och unika tillfället som han själv har postulerat - och han då svarar han med abstrakta floskler om vad han - eller rent av man - i allmänhet brukar uppleva vid tillfällen av denna allmänna art.

Det finns gott om händelser och upplevelser som följer kalenderåret eller räkenskapsåret. Det finns andra händelser och upplevelser som inte gör det, men där somliga individer ändå har för vana att registrera vad de har varit med om med återkommande intervall: det kvartalet såg jag 29 teaterföreställning, och det där kvartalet blev det 8. Det är emellertid en radikalt annan sak om man inte noterat siffror i sitt minne, när händelserna ägde rum, utan ser tillbaka efter 5 eller 10 år utan att ha yttre hållpunkter.

Det finns många andra varianter rörande den felaktiga abstraktionsnivån. Men alla har detta gemensamt: oförmågan att tänka sig in i hur man skulle ha reagerat, därest de påstådda händelserna hade varit verkliga.

7.4 Avancerade tekniker

Många läsare måste tillrådas att hoppa över närvarande sektion. För att varje enskild läsare skall kunna fatta det mest adekvata beslutet i detta avseende, kommer sektionen "varudeklareras" så effektivt som möjligt. Vad som skall presenteras är tekniska tillvägagångssätt vars tillämpning inte är elementär inom något område. De analytiska förfaranden har visat sig synnerligen värdefulla inom den historiska forskningen och vid trovärdighetsbedömningar i rättsfall. Men innan empiriska studier har utförts inom affärslivet, utgörs deras tillämpning här ett ännu olöst problem.

Under dessa omständigheter skulle det knappast vara befogat att ägna allt för utförligt utrymme åt beskrivningen av de konkreta teknikerna. Det är alltså knappast ens en fördjupningssektion som följer, utan snarare om en sorts "försmak" på möjligheterna till fördjupning. Men även en försmak kan vara fascinerande. Ty en antydan om de mest avancerade delarna av lögnens psykologi kan bättre än mycket annat demonstrera möjligheterna till verkligt stora framtida landvinningar.

En teknisk metod för att avslöja lögner utgörs av det som Trankell (1971) kallar isomorfikriteriet. Jag skall ge det ett nytt namn, det enkla isomorfikriteriet, i syfte att skilja det från det laterala isomorfikriteriet, vilket senare skall definieras. I båda fallet är det isomorfin och inte kriteriet som är enkel eller lateral.

Vid tillämpningen av båda kriterierna har vi två (eller gärna flera) utsagor, två övergripande premisser, två specifika premisser, och vi drar två slutsatser. De övergripande premisserna är att båda utsagor har gjorts av samma individ, och att de har samma struktur. Det senare kallas att de är isomorfa.

De specifika premisserna vid det enkla kriteriet är att vi vet om den ena utsagan, så väl att den är osann som att den är avsiktligt falsk. Vi vet intet om den andra utsagan, men vi drar den slutsatsen att den sannolikt är så väl osann som avsiktligt falsk.

De specifika premisserna vid det laterala kriteriet är att vi vet att både utsagorna är osanna, medan vi inte vet om någon av dem att den är avsiktligt osann. Den slutsats som vi drar, är att båda utsagorna sannolikt är avsiktligt falska.

Det finns faktorer som kan förstärka resp. försvaga slutsatsen. Vid det enkla kriteriet kan vår premiss bestå av 10 utsagor. Och om var och en av dessa är det redan fastställt på annat sätt att den är avsiktligt osann. Generalisering till en elfte utsaga får i så fall en så hög sannolikhet, att det är legitimt att stryka ordet "sannolikt".

För båda kriterierna måste man emellertid kräva en viss minimal komplexitetsgrad hos strukturen. Dagligen säger vi människor oräkneliga utsagor som är isomorfa i kraft av sin enkelhet - t.ex. "Jag är 29 år" resp. "Min pappa är 57 år". Ifall bara en enda i varje serie av isomorfa utsagor är avsiktligt falsk, skulle det enkla isomorfikriteriet utan detta tilläggsvillkor tillåta den slutsatsen att samtliga utsagor i serien sannolikt är lögner. Men det måste finnas talrika kvinnor som har ljugit om sin egen ålder och talat sanning om sin faders.

Ju mer strukturens komplexitetsgrad ökar, desto mer minskar sannolikheten för att isomorfin kan ha uppkommit genom slumpen. Det bästa exempel som jag känner till, hör under psykologins historia, och det kommer att redovisas i en framtida skrift om lögnens psykologi utanför affärsvärlden. Här består analysen av fyra utsagor. Tre av dessa fungerar som premiss, emedan deras avsiktliga falskhet har fastställts på annat sätt. Inte mindre än 10 punkter i varje utsaga har sin exakta motsvarighet hos de övriga. Och varje punkt har i sig en höggradigt komplex struktur, som inte lätt kunde ha uppkommit utan avsikt.

Jag skall ändå försöka skissera en förenklad version av ett autentiskt exempel. I tre olika skrifter publicerade över 19 år lägger en läkare synnerligen ovanliga utsagor i fyra olika patienters mun. Dessa utsagor är till sitt innehåll snarlika; dock är de analoga snarare än (höggradigt) identiska. Läkaren påstår också att samtliga utsagor kom som en total överraskning för honom, och att han omöjligt själv skulle ha kunnat komma på sådana idéer som patienterna framförde.

Just de framförda idéerna är emellertid de allra mest närliggande utifrån den teoretiska uppfattning som läkaren intensivt och extensivt förfäktat i tryck under hela 19-årsperioden. Uppenbarligen ljuger han om sin överraskning. Detta kunde dock tolkas som ett harmlöst försök att "vinna en extra poäng". Den avgörande frågan är huruvida alla fyra patienterna gjort eller inte de gjort de postulerade utsagorna.

Angående de kronologiskt första tre patienterna har vi vattentäta bevis för att patienterna intet sagt i den vägen. För två av dessa patienter har vi dessutom tillgång till läkarens erkännande i privatbrev från samma tid. Han skriver att det var han själv som hittade på idéerna, och att han försökte övertala patienterna genom att hamra in idéerna i dem.

Vänder vi oss nu till den fjärde patienten, står ingen annan bevisning till buds beträffande vad han eller hon har sagt, än den som är baserad på jämförelsen med de tre första fallen. Det är här som det enkla isomorfikriteriet kommer in. Vi står inför tre fall där

För den fjärde patienten gäller samtliga items på listan utom f. Det fjärde exemplet faller så att säga på ett naturligt sätt inom ramen för den stil (eller en av de stilar) som vi vet att denna läkare tillämpar när han fabricerar lögner. Allt talar därför för att det inte heller är sant att den fjärde patienten gjort den utsagan som lagts i hennes mun.

För att få en rimlig utgångspunkt för tillämpningen av det laterala isomorfikriteriet, behöver det föreliggande mönstret modifieras i en serie avseenden. För det första måste vi för samtliga fyra patienter veta att de faktiskt inte har sagt de ord som har lagts i deras mun. Anta exempelvis att bandspelaren stod på, utan att läkaren visste om det. För det andra måste vi vara okunniga om huruvida läkaren har ljugit avsiktligt, eller har gjort ett misstag i god tro. Vi kan alltså inte ha tillgång till läkarens erkännande i sina brev.

Sträng taget är avsiktlig lögn och misstag i god tro, inte de enda möjliga alternativen. Men diskussion skulle kompliceras i onödan, ifall jag på detta ställe blandade in möjligheten av självbedrägeri. Däremot förefaller läkarens lögner vara så stora i det förhandenvarande exemplet, att enbart storleken torde utesluta att han kan ha varit i god tro. Det laterala isomorfikriteriet blir bara intressant, ifall det hjälper oss att få fram slutsatser som inte går att erhålla på enklare sätt. Men själva tillvägagångssättet är inte beroende av denna aspekt.

Det finns knappast mer än två arter av misstag som kan härröra från slarv, nämligen dels slumpmässiga misstag, och dels systematiska misstag som hör ihop med låg uppmärksamhet. Ju mer komplex en osanning är, desto mindre är sannolikheten att den tillhör någon av dessa båda kategorier.

Men sannolikheten minskar även när vi står inför två eller flera utsagor som följer samma strukturella mönster, såvida detta mönster har ett minimum av komplexitet. Det är här som det laterala isomorfikriteriet tillåter oss att dra den slutsatsen att osanningen var avsiktlig.

Nu till det morfologiska tillvägagångssättet. T.o.m. inom den historiska forskningen har man endast undantagsvis hjälp av denna teknik. Men i de relevanta fallen kan nyttan vara desto större. Jag är inte säker på att jag själv skulle förstå en beskrivning utan tillämpningsexempel. Här skall först ges en schematisk illustration, och därefter ett exempel ur verkligheten. Det senare är dock förenklat.

Är det möjligt att veta att det bland publiken vid en bestämd filmföreställning fanns ett kvinnoöverskott på exakt 7 personer, trots att man inte ens approximativt kan ange hur många kvinnor och män som såg föreställningen? Svaret är ja, och detta gäller även om publiken inte har bildat par. Jag kan nämligen ha räknat det momentana kvinnoöverskottet utan att ha räknat antalet personer. Detta är inte svårt att förklara. Anta att de första 7 personer som jag räknar, är av följande kön: M-M-K-M-K-K-K. Så här kan jag gå tillväga. Efter den första räknade individen är underskottet 1, efter den andra räknade individen är underskottet 2, och efter alla 7 är överskottet 1.

Detta tillvägagångssätt förutsätter emellertid att publiken finns kvar. Ifall föreställningen ägde rum i juni, och alls inga siffror har bevarats, så är det i princip omöjligt att deducera fram kvinnoöverskottet i september. Likväl hävdar jag i september att det var helt omöjligt för mig att i efterhand få reda på det absoluta antalet kvinnor resp. män, men att jag likväl lyckades med att i efterhand räkna ut kvinnoöverskottets exakta storlek. Detta är logiskt omöjligt, och det är därför uppenbart att jag ljuger. I grund föreligger här ännu en variant av lögnarens bristande verklighetssinne.

Nu till det verkliga exemplet. En läkare fick en patient 5-6 år efter att hon har insjuknat i ett syndrom med återkommande akuta attacker. På två olika sidor i en publicerad fallstudie framför nu läkaren följande påståenden.

Det föreligger här tre faktorer: frekvens, sammanfallande, och förändring av frekvensen. Det första steget i den morfologiska metoden består i att konstruera en uttömmande matris över samtliga åtta alternativa mönster av typen "Jag känner/känner inte till --- resp. --- resp. ---."

Det andra steget består i att utröna under exakt vilka specifika omständigheter de olika alternativen är empiriskt möjliga. Beträffande detta steg ligger det en verkligt stor frestelsen att göra saker och ting för lätta för sig. Det kunde vara böjd att fastslå att ett bestämt alternativ är helt omöjligt, när det i själva verket är möjligt under specifika med extrema förutsättningar.

När genomarbetandet av matrisen är färdigt, kan det visa sig att det mönster som läkaren påstår sig ha, överhuvudtaget inte är logiskt eller fysiskt möjligt. Därmed är klart att han inte talar sanning.

Men den rätta slutsatsen kunde också vara att mönstret faktiskt är empiriskt möjligt, ehuru endast under omständighet som går att klart specificera. Då tar tredje steget vid. Nu gäller det att utröna huruvida just dessa omständigheter kan ha förelegat i det förhandenvarande fallet.

En familjemedlem som hade observerat attackerna i åratal, kunde ha fäst sig vid sammanfallandet utan att ha noterat frekvensen. Vidare: ifall förändringen av frekvensen hade varit mycket påtaglig, kunde familjemedlemmen ha noterat förändringen, utan att ha mer än de vagaste föreställningar om frekvensen i sig. Patienten själv skulle också kunnat notera sammanfallandet utan att känna till frekvensen.

Men läkarens ståndpunkt är att patienten inte själv kände till sammanfallandet; det var läkaren som deducerade fram detta.

Vad en samtida observatör kan få reda på, och vad en läkare i efterhand kan utröna, är två helt olika saker. Utan kännedom om den tidigare frekvensen kan man inte i efterhand fastställa att frekvensen förändrats.

I det föreliggande fall är det dessutom tveklöst att frekvensen av företagsledarens resor hade registrerats, samt att patienten kände till denna frekvens. Det är därför än mera anmärkningsvärt att läkaren påstod sig ha full kännedom om sammanfallandet och likväl vara okunnig om frekvensen av sjukdomsattackerna.

Huruvida det är en genväg eller en omväg att gå över matrisen, i stället för att bedöma enbart den framförda utsagan, får avgöras från fall till fall. Risken för förbiseenden när det gäller att utröna de precisa omständigheter under vilka en utsaga kan vara empiriskt sann, kan ofta vara större ifall man hoppar över matrisen.

Avslutningsvis: det är idag inte möjligt att avgöra när avancerade tekniker kan bli direkt matnyttiga inom affärssektorn.

			Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se