8.1 Människans ringa förmåga till bedömning
Det som i första hand bör stå i centrum för vårt intresse, är affärsfolks förmåga till bedömning av trovärdighet. Detta huvudämne kan dock belysas av kunskap som vunnits inom angränsande ämnen.
Man kan skilja mellan trovärdigheten hos en individ och trovärdigheten hos en utsaga. Bedömningen av trovärdigheten kan vidare ha gjorts av professionella eller icke-professionella. Och inte bara trovärdigheten kan bedömas, utan det kan även göras allmänna människobedömningar.
Till icke-professionella bedömare får räknas "rena" lekmän och jurymedlemmar. Viktiga professionella grupper är domare, psykiatriker, kliniska psykologer och vittnespsykologer. Jag vet inte om man skall anse att bankmän intar en sorts mellanställning. Praktiskt sysslar de lika mycket med trovärdighetsbedömningar som de övriga grupperna. Men de kan inte åberopa någon formell utbildning eller kompetens.
Det går inte att förneka att den mest värdefulla kunskapen om svagheterna vid bedömning av trovärdighet och andra egenskaper, i första hand har vunnits vid studiet av klinikernas verksamhet. Vid "bananflugsstrategin" (sektion 1.4) vinner man kunskapen inom ett område, och generaliserar den sedan till ett annat. I närvarande sammanhang är denna ansats på sin plats. Ty mycket av kunskapen om klinikernas brister kan generaliseras till affärslivet.
Det exempel som jag närmast skall beskriva, förtjänar att uppmärksammas av två skäl: dels därför att resultaten är betydelsefulla, men ännu mera på grund av den genomtänkta metodologin. Det är ingen enkel sak att konstruera en experimentell design som ger klara svar på våra frågor. Även internationellt kända psykologer kan slarva i detta avseende.
Ifall vi vill testa lekmäns eller experters förmåga att genomskåda lögner eller simulering, behöver vi dels en observationsgrupp som kan ljuga eller simulera, och dels en bedömargrupp som kan peka ut vilka som ljuger eller simulerar. Det är överkomligt att motivera bedömarna att anstränga sig. Den stora svårigheten ligger i att observationsgruppen ofta inte tar så tungt på uppgiften att undvika att avslöjas, eftersom så lite hänger på utfallet.
Ekman (1991:85ff.) löste detta problem genom att använda sjuksköterskeelever. Dessa visste att de under sin framtida yrkesverksamhet skulle komma att se verkligt hemska företeelser, i sammanhang där det i högsta grad gällde att hålla minspelet i styr. Hälften av observationsgruppen fick på TV se några av de vidrigaste medicinska bilder som går att föreställa sig, medan andra hälften fick se neutrala eller angenäma bilder, såsom ett landskap. Alla skulle svara att de såg neutrala eller angenäma bilder. Bedömarna skulle i sin tur försöka skilja mellan de sanna eller de falska svaren.
Ett fåtal av sjuksköterske-eleverna klarade sin uppgift så illa att det var lätt att avslöja dem. Om vi bortser från dessa, skulle de flesta av bedömarna ha fått lika stor proportion av korrekta bedömningar, ifall de slagit krona eller klave. - Bedömare med en allmänt misstänksam attityd lyckades knappast bättre än de övriga.
Det fanns likväl ett fåtal som korrekt identifierade 85% av lögnarna. Ekman uppger att somliga - ej alla - utav dessa var psykoterapeuter med långvarig klinisk erfarenhet.
Detta är det enda exempel jag känner till, där psykoterapeuter har visat god färdighet i människobedömning. Ekman ger inga siffror rörande antal eller proportion. Men en större brist är att det saknas information om vilken övrig utbildning terapeuterna hade. Ekman är själv psykoterapeut. Men allt tyder på att hans egen skicklighet härrör från hans experimentella studier och inte från hans kliniska verksamhet.
Jag skall sammanfatta det principiella innehållet i detta kapitel. Utan träning har människan en mycket ringa förmåga att göra korrekta trovärdighets- eller människobedömningar. Hon hyser samtidigt en enorm överskattning av sin förmåga. Därutöver är de flesta utbildningar av intet värde, och torde öka självöverskattningen mer än kompetensen.
Ur logisk och empirisk synvinkel är psykiatriker och kliniska psykologer fortfarande lekmän. Det samma gäller domare. Varken deras utbildning eller deras yrkeserfarenhet ger dem någon som helst fördel över yrkeskategorier som både är och gäller för att vara lekmän. Det finns emellertid en serie faktorer som gör psykiatriker m.fl. starkt benägna att hysa illusoriska föreställningar om sin egen prestationsnivå. Fastän dessa faktorer i första hand har studerats bland kliniker, kan många av dem återfinnas bland "rena" lekmän.
Myten om psykiatrikers och kliniska psykologers unika förmåga att genomskåda människor och blottställa den yttersta verkligheten, härrör från två källor. Den förra behöver vi inte bekymra oss om. Klinikerna har själva gjort sitt bästa för att sprida denna myt, så som man kan se i den psykiatriska litteraturen för hela 1900-talet. De har t.o.m. inspirerat romanförfattare, filmregissörer och journalister till att bistå med ytterligare propaganda.
8.2 Övning med och utan resultatkunskap
Den andra källan har en djup rot i traditionellt lekmannatänkande: "övning gör mästaren". Den som länge har sysslat med en bestämd typ av uppgifter, anses automatiskt förvärva skicklighet i att utföra dylika uppgifter väl.
Denna lekmannaföreställning stöttas ingalunda av den vetenskapliga forskningen. Endast under specifika omständigheter leder övning till en förbättrad prestationsnivå. Den avgörande faktorn är inte övningen i och för sig, utan resultatkunskapen: information om kvaliteten på de uppnådda prestationerna.
Man kan träna pistolskytte på två sätt. Det adekvata sättet är att man (helst omedelbart) efter varje avfyrat skott får reda på hur nära centrum på måltavlan som man har träffat. Detta tillvägagångssätt leder vanligtvis till att prestationsnivån ökar.
Men man kan också nöja sig med att efter varje skott bilda sig en subjektiv uppfattning om skottets kvalitet. Även om man inte ens har träffat måltavlan, kan man tro sig ha träffat mitt i prick. Följden blir i bästa fall att man stannar kvar på samma nivå. Men självöverskattningen kan också leda till att man anstränger sig allt mindre, och slarvar allt mer, så att nivån försämras.
Det beklagliga faktum är att de flesta psykiatriker och kliniska psykologer har gått till väga på det senare sättet. Forskningen har också visat att psykiatriker med långvarig erfarenhet gör sämre bedömningar än nybörjare.
Det vore intressant att utröna hur bankfolk fungerar enligt pistolskytte-analogin. Det följande är inte ett vetenskapligt resultat, utan en rimlig gissning. Situationen för en bankman kan nog bäst jämföras med situationen för en pistolskytt som tränar dagligen, och som faktiskt får den adekvata resultatkunskapen för varje skott - men först en månad efter att skottet har avfyrats.
Det torde emellertid finnas utrymme för en förbättrad "inlärning genom erfarenheten", genom snabbare och mer systematisk uppföljning av bedömningarna. För närvarande kan det vara en bankman som samlar in de grundläggande omständigheter och en annan som fattar det avgörande beslutet. Och fram tills dess att framgången blir överväldigande eller misslyckandet påtagligt, eller nya lån söks, så kan det vara en tredje som vet mest om hur det faktiskt gått. {Inom riskbedömningsprojektet utkommer --- rörande internationell finansiering; bättre att projektledningen formulerar denna mening.}
Det existerar en serie psykiatriska artiklar och fallstudier rörande lögn eller svindlare som framgångsrikt duperat andra - t.ex. Karpman (1949a, 1949b, 1949c), Hoyer (1959), Wiersma (1934). Man kan inte säga att denna litteratur tyder på att det har blivit bättre senare. Det vanliga mönstret är att det var polisen och inte psykiatrikern som avslöjade individen. Psykiatrikerns bidrag består mestadels av efterhandskommentarer, och dessa behöver inte ens vara vidare intressanta ur psykiatrisk synpunkt. Fastän de uppräknade artiklarna ligger ett halvt sekel tillbaka, förefaller det inte som om psykiatriska fallstudier ens idag är vidare lärorika.
8.3 Överskattning av de egna bedömningarnas tillförlitlighet
Bland de olika "mekanismer" som kan snedvrida bedömningen, bör man i synnerhet ha i ständig åminnelse den som jag närmast skall beskriva. Situationen kan avse en bankman som försöker bedöma en lånesökares trovärdighet; eller en psykiatriker som försöker bedöma självmordsrisken för eller trovärdigheten av en patient; eller en domare som försöker avgöra om den åtalade är skyldig. Ofta bildar sig bedömaren på ett tidigt stadium en tentativ hypotes om hur det förhåller sig. Efter att ha formulerat denna preliminära hypotes, får bedömaren ytterligare information. Sedan försöker han integrera den nytillkomna informationen med sin initialhypotes. Men: i och med att dessa fakta har relaterats till hypotesen, kan det upplevas som om hypotesen har fått stöd av dessa fakta.
Objektivt sett kan de efterföljande fakta ha en sådan karaktär att de verkligen stärker hypotesen. De kan också vara helt irrelevanta, så att de ej i minsta mån talar vare sig för eller mot hypotesen. De kan tala mot den eller t.o.m. motbevisa den konklusivt.
Men även irrelevanta fakta kan öka förtroendet för initialhypotesen. Den rena mängden av efterföljande information kan upplevas som om det fanns ökande objektiva skäl att anse den vara sann. T.o.m. konträra fakta kan ha denna effekt (Ross & Andersson, 1982:144, 149f.) - Ett av de bäst genomförda experimenten om denna dynamik har utförts av Oskamp (1982).
Eysenck (1957:189ff.) beskriver ett intressant experiment. De båda grupperna i studien skall jag kalla "modellpersonerna" och "försökspersonerna". Modellpersonerna fick först fylla i ett testformulär med frågor som "Känner du dig allt för länge nere efter förödmjukande upplevelser?" "Finner du det svårt att börja samtal med främlingar?" "Har du mardrömmar?" "Blir du nervös på sådana ställen som i hissar, på tåg och i tunnlar?" Därefter gick de in på en estrad och utförde fyra uppgifter: stå och röka en cigarett, gå fram och tillbaka på estraden, skriva på en svart tavla "Bä bä vita lamm", samt läsa en dikt.
Auditoriet bestod av psykiatriker, kliniska psykologer, laboratoriepsykologer, naturvetare, "rena" lekmän. Deras uppgift var att med ledning av modellpersonens beteende på estraden utröna hur han eller hon hade ifyllt testformuläret.
Observera den noggrant genomtänkta designen. Därest uppgiften hade varit att utröna huruvida modellpersonen "verkligen" är överkänslig, blyg o.s.v., så skulle en psykiatriker ha kunnat försvara vilken bedömning som helst med att han hade sett djupt i personligheten, och därvid hade kommit underfund med hur det faktiskt förhåller sig. Genom att tillfoga kravet på att försökspersonerna skall ange hur modellpersonerna själva har besvarat frågorna, får vi en objektiv indikator på insikten. Det vore ju ett långsökt sofisteri att en psykiatriker som visar en total okunnighet om hur en individ upplever sig, skulle ha en djup insikt i hur denna individ "i verkligheten är".
Det är inte heller någon rimlig invändning att designen är "artificiell". Det hör till psykiatrikernas normala verksamhet att dra slutsatser om sådana företeelser som självförtroendet, på grundval av just sådana företeelser som hur patienten går eller håller en cigarett.
Den beskrivna studien, liksom andra av samma art, visade att psykiatrikerna inte gör mer korrekta bedömningar än lekmän. Olika psykiatrikers bedömningar överensstämmer inte ens. Laboratoriepsykologer som aldrig har arbetat med människor, gör bedömningar som är betydligt mer korrekta. Naturvetarna är i sin tur överlägsna laboratoriepsykologerna.
Det ligger intet paradoxalt i detta utfall. Psykiatriker är vana att hänge sig åt vilda spekulationer på grundval av minimala observationer. De försöker sällan samla in något större antal observationer, och de förstår inte att skilja mellan triviala och icke-triviala observationer. Allra sämst är de på att skilja mellan befogade och obefogade slutsatser.
Låt oss sammanfatta (och i viss mån upprepa) vilka moment i studien som är viktiga för en bankman som försöker bedöma en lånesökare. Det som vi ser är dels en allmänt låg kompetens. Vidare förekommer den hos en grupp som anses ha fått specifik utbildning i människobedömning, och som har "långvarig erfarenhet" i den triviala bemärkelsen att gruppen i åratal faktiskt har sysslat med människobedömning. En tredje aspekt kommer kanske inte till fullo till synes i just denna design, fast man anar den: gruppens illusoriska tro att dess prestationsnivå är vida bättre än vad som är fallet.
En fjärde aspekt är att en allmän inriktning på saklighet och objektivitet är till vida större nytta, än "erfarenhet" och "utbildning".
8.4 Att motstå eller "inkapsla" frestelsen
Det kan finnas skäl att stanna kvar vid studiet av olika faktorer och mekanismer som kan ha orsakat självöverskattningen. Många av dessa är nämligen inte unika för psykiatriker, utan finns i princip hos alla människor. Det är därför viktigt att göra sig klart vad man kan uppnå och vad det är realistiskt att sträva efter. Analogin med astronomin är visserligen sliten, men den är helt adekvat i närvarande sammanhang. Det finns talrika "fakta" som vi "ser" på himlen: att solen och månen är lika stora, att månen följer oss när vi promenerar på natten, att jorden är platt och orörlig, och mycket mera. Den som försökte "tänka astronomiskt" genom att låta bli att se dylika företeelser, genom att omforma ögats funktionssätt så att dess vittnesmål blev i överensstämmelse med de verkliga sakförhållanden; han skulle gå bett på uppgiften. - Idag hör detta till allmänbildningen. Men för 300 år sedan utgjorde det högst påtagliga problem och "paradoxer".
Poängen i närvarande sammanhang är att naturvetare och laboratoriepsykologer ingalunda är fria från impulser att hålla utsagor för sanna, när de innehåller vissa särdrag och framförs på vissa sätt. I samma situationer upplever lekmannen, psykiatrikern, domaren och den vetenskapliga lögnforskaren böjelser av typen "Det här kan dock inte vara annat än sant, därför att..." Skillnaden ligger i att de tre första ser en sorts sanningsbevis i sin böjelse, och omedelbart ger efter för den. Den sista känner däremot igen denna art av psykologiska reaktion, och ställer den i facket för otillförlitligt indikatorer. Han vet att den inte bidrar till upplysning av problemet utan leder vilse. Det är effektivare att kasta krona och klave.
Psykiatriker och kliniska psykologer kan använda sig av både kliniska samtal och olika tester. Ett av de mer bekanta är "bläckfläcktestet", d.v.s. Rorschachtestet. Till samma kategori som detta hör Bender-Gestalt-testet. Det är inte viktigt för det följande resonemang att veta exakt hur de ser ut. Kelly (1967:83f.) beskriver en ytterst intressant studie - som jag nog tycker att det hade varit de inblandades skyldighet att publicera. Doktor R. var en stor expert på Rorschachtestet, och Doktor B. på Bender-Gestalt-testet, och de hade stor ömsesidig respekt för varandras kunskaper. De beslöt att testa de nästa 50 patienterna som togs in på sjukhuset, för att mäta överensstämmelsen mellan de båda testen. De valde i förväg ut 20 drag som de ansåg sig kunna testa med stor tillförlitlighet, och de rangordnade dessa drag med avseende på den grad av överensstämmelse som de väntade sig att finna.
När patienterna hade testats, visade det sig att psykiatrikerna skulle ha fått lika god överensstämmelse, ifall de hade fastställt patienternas egenskaper genom att kasta tärning. Den allra största oöverensstämmelsen avsåg graden av ångest (!) Hur kunde den illusionen uppkomma att testen gav tillbörlig information? Båda läkarna hade helt enkelt projicerat på alla patienterna en stereotypi av "den typiska mentalpatienten".
Det har utförts andra kontrollerade experiment som har blottställt allmänmänskliga svagheter. Man vågar nog gissa att de erhållna resultaten har sitt motstycke inom affärsvärlden. Chapman och Chapman (1982) lät sina försökspersoner se ordpar projicerade på en duk under två sekunder. Ordet till vänster var ett av de följande fyra: bacon, lejon, blommor, båt. Ordet till höger var ett av tre: ägg, tiger, anteckningsbok. Var och en av de 12 möjliga kombinationerna förekom exakt lika ofta, och de presenterades i slumpmässig ordning. Likafullt var försökspersonerna efteråt övertygade om att de hade sett kombinationer som bacon-ägg och lejon-tiger mycket oftare än de övriga. Förklaringen tycks vara att dessa ordpar är meningsfulla, och att de därför lättare stannar kvar i minnet.
Ifall en manlig individ ser ett större antal stjärtar i rorschachbilderna, anses detta vara utgöra ett tecken på homosexualitet. Varför? Enligt traditionella fördomar skulle homosexuella män vara särskilt intresserade av stjärtar. Men detta är en typisk lekmannateori; det kan knappast vara en lekmannaobservation att heterosexuella män skulle sakna ett dylikt intresse. Jfr. vad som sades i sektion 1.1 om lekmannatänkandets teorier och observationer.
När man räknar responserna i rorschachprotokoll, visar det sig också att homosexuella alls icke skiljer sig i angivet avseende. Detta hindrar inte att nästan alla av en grupp om 44 kliniker med i medeltal 8½ års erfarenhet, var fast övertygade om att de hade noterat höga frekvenser. De tycks m.a.o. ha varit offer för samma illusioner som de försökspersoner som trodde sig ha sett en hög frekvens av ordparen "bacon-ägg" och "lejon-tiger".
Det är också en lekmannafördom att paranoida personer är synnerligt fokuserade på ögonen. 40 av de nyss nämnda 44 klinikerna försäkrade också att paranoida ritar särskilt stora ögon, när de ombeds att rita en människa. Chapman och Chapman undrade vad lekmän skulle se i dylika bilder. De samlade in autentiska ritningar som hade utförts av mentala patienter med olika åkommor, och de presenterade ritningarna för sina försökspersoner tillsammans med en semi-diagnostisk beskrivning på en mening. Chapman och Chapman mätte noggrant ögonstorleken, och var noga med att endast använda "paranoida" ritningar med speciellt små ögon. De erbjöd t.o.m. en icke ringa penningsumma åt den försöksperson som gjorde den mest korrekta bedömningen.
Trots detta "såg" dessa lekmän speciellt stora ögon i de ritningar som härrörde från paranoida patienter.
8.6 Extrema illusoriska reaktioner
Det vore värt att utföra ett experiment med bankfolk som försökspersoner, över vilka särdrag som de tror skiljer tillförlitliga och otillförlitliga lånesökare. Ett viktigt bidrag utgör här Hedelin & Sjöberg (1994), men mycket återstår. Kanske har man då och då släppt till pengar, även om man har varit övertygad om att det skulle gå galet, därför att det har funnits en tillräckligt solid borgenär. Visade sig den sortens förutsägelser stämma med det faktiska framtida utfallet?
Varifrån härrör de indikatorer som bankmännen har använt? Måhända från lekmannateorier? Man kunde tänka sig följande design. Först intervjuar man bankfolk beträffande de indikatorer som de anser vara tillförlitliga. Därefter granskar man konkreta fall för att se hur goda förutsägelserna faktiskt har varit. Sedan väljer man ut ett antal fall, i vilka just de negativa särdrag som betonats i intervjuarna är särskilt markanta hos låntagare som har skött sina åtaganden utan anmärkning, medan särdragen är ytterst svaga hos dem som i efterhand ledde till förlust för banken, och där det visade sig att de hade ljugit om sin situation. Dessa fall presenteras utförligt för bankfolk som, med facit i hand, får skatta hur framträdande indikatorerna är. Frågeställningen är då: kommer bankmän likväl att "se" att de negativa särdragen är nära förknippade med dåliga låntagare?
Den följande studien av Ross, Amabile och Steinmetz (1977) har varken direkt att göra med psykiatri eller med affärslivet. Men den illustrerar bättre än de flesta hur människor kan ignorera de mest iögonfallande faktorerna i en situation. Tre grupper användes som försökspersoner. Jag skall kalla dem "frågorna", "svararna" och "observatörerna". Frågarnas uppgift var att konstruera en lista över svåra frågor, vilka dock skulle höra under allmän kunskap. Men det krävdes inte att de själva skulle känna till svaren. Svararna skulle besvara frågorna. Dessutom skulle båda dessa grupper bedöma varandras kunskapsnivå. Observatörerna skulle enbart bedöma kunskapsnivån hos de övriga grupperna.
Samtliga inblandade grupper visste hur designen var konstruerad. Det kunde knappast vara mer uppenbart att utfallet inte kan ge tillstymmelse till belägg för att frågarna skulle vara i besittning av större kunskaper än svararna. Frågarna lät sig inte heller missledas av det faktum att svararna inte kunde besvara frågor som frågarna själva inte heller kunde besvara. Men både svararna och observatörerna förbisåg hur utfallet berodde på designen. Båda drog den slutsatsen att frågarna var klart överlägsna svararna i kunskap.
Ekman (1991:162, min kurs.) summerar sin egen (och andras) forskning så här: "Få människor lyckas bättre än slumpförväntningen när det gäller att bedöma huruvida någon ljuger eller talar sanning." Vidare: "De flesta människor tror att de gör korrekta bedömningar även när de inte gör det."
För en affärsman är det på nuvarande stadium viktigare att inse sina begränsningar, än att lära mer effektiva metoder. I fall efter fall, och inom de mest skilda områden, ser vi hur människor har fallit i farstun för exakt samma billiga trick. "En av de omständigheter som hade dragit Patricia Gardner till Giovanni Vigliotti, mannen som kan ha gift sig med 100 kvinnor, var 'det ärliga draget` att se henne rätt i ögonen (cit. i Ekman, 1991:141f. efter en tidningsnotis). En exakt motsvarighet finner vi i en svensk tingsrättsdom från 1992, där tonårsflickan bevisligen är mytoman. I domen återges korrekt skollärarinnans vittnesutsaga: "När Embla berättade detta tittade hon [skollärarinnan] djupt i ögonen och hon fick direkt intrycket att flickan utan tvekan talade sanning." Måhända har den lånesökare från sektion 1.3, som utgav en fernissad veckotidningsbild för en äkta tavla av Mirò, likaledes tittat bankmannen djupt i ögonen.
8.7 Forskning över jurybedömningar
Få typer av juridiska bevis är så otillförlitliga som ögonvittnesidentifiering. Denna typ av juridisk bevisning är inte vårt problem. Så är likväl en besläktad fråga: jurymedlemmars tendens att förlita sig mer på utsagor om omständigheter som är levande, iögonfallande, "påtagliga", och/eller konkreta, än på information som innehållsligt är avlägsen, blek, och abstrakt. Denna tendens har också påvisats hos andra grupper (Nisbett, Borgida, Crandall och Reed, 1982:111f.) En tänkbar förklaring är att det är relativt lätt att integrera levande och konkret information i ens allmänna tänkande, eller att integrera dylik information med ens tidigare funderingar kring det förhandenvarande problemet. Abstrakt information är troligen fattigare på möjliga förbindelselinjer till de inre schemata som man förfogar över, beträffande hur man har resonerat eller bedömt förhållandena tidigare och i likartade situationer.
Jag vill illustrera hur långt människor kan gå i att klistra fast sig vid konkret information. I ett amerikanskt våldtäktsmål bevisade den DNA-analys som FBI hade utfört, att den åtalade omöjligt kunde vara upphov till den efterlämnade sperman. Juryn ignorerade emellertid detta faktum, och fällde den åtalade på den grund att offret med stor övertygelse hade utpekat honom (Loftus & Doyle, 1990:2).
I USA finns det för övrigt HD-prejudikat på att stark säkerhet och övertygelse hos ett vittne är en tillförlitlig indikator på att utsagan stämmer med verkligheten. Och det förefaller som om domare över hela världen i praktiken tillämpar samma kriterium - trots att så väl vittnespsykologin som den allmänna experimentalpsykologin sedan generationer har visat hur missvisande kriteriet är.
Samtidigt är varje domare medveten om fall där oskyldiga har fällts på ögonvittnesidentifiering. De fall där det inte går att förneka att domen varit felaktig, utgör uppenbarligen toppen av ett isberg: varje domare är också medveten om de gigantiska hinder som reses för att dölja misstag.
Goldstein (1977:227, 235f., 238f.) anför flera viktiga omständigheter. Det ter sig för en psykolog häpnadsväckande att t.ex. fingeravtryck gäller för indirekt bevisning, medan ögonvittnes-identifiering gäller för att vara direkt i samma mening som en videoupptagning av, säg, ett bankrån. Det finns vidare ingen grund för antagandet att ett långt gående förbud mot ögonvittnesbevisning skulle göra det svårare att fälla någon för brott. I synnerhet i länder med jury inriktar polisen sig i första hand på att skaffa ögonvittnen, därför att man vet av erfarenhet att detta är vad som gör störst intryck på en jury. Man försummar m.a.o. att skaffa teknisk bevisning.
Inom vilken annan sektor skulle domstolar acceptera bevisning med en felprocent omkring 50? Inte ens lögndetektorn är lika ineffektiv - och i Sverige accepteras den med all rätt inte som bevisning.
Det är en lekmannaobservation att vi är skickliga på igenkänna ansikten som vi känner väl. Men det är en lekmannateori att detsamma skulle gälla för ansikten som vi har sett under kort tid. Och det finns mer folklore involverat. Den psykologiska forskningen har visat att det finns ansikten som inger en känsla av att man har sett dem förut - trots att detta bevisligen är en illusion. Det finns andra människor som inger en känsla av att de ser ut som en bankrånare, eller någon annan typ av brottsling. Båda kategorier av människor löper stor risk att felaktigt utpekas vid poliskonfrontationer.
I och för sig skulle det inte finnas någon anledning att här diskutera Lisbeth Palmes minnesillusioner. De är inte uttryck för någon patologisk defekt, utan illustrerar det normala sättet varpå det mänskliga minnet fungerar. Det framgår tydligt av Holgersons (1989) analys att Lisbeth Palmes minnesbild saknar rötter i det ursprungliga händelseförloppet, och att den har byggts undan för undan upp på grundval av information som hon har fått i efterhand.
Det som likväl motiverar att fallet nämns här, är andras reaktioner på vittnesmålet. Aftonbladet skrev sålunda i en ledare att hon genom sitt yrke hade förvärvat ett fotografiskt minne av ansikten. Efter vad som har sagts ovan, är det onödigt att ägna utrymme åt detta argument i sig. Däremot är det mer intressant när en ledarskribent framför en primitiv fördom, som om det rörde sig om ett säkerställt faktum.
I många stater i USA är det förbjudet för jurymedlemmar att yppa vad som har sagts under de interna överläggningarna. Experimentliknande studier har ibland använt låtsas-juryer. I en vid den tiden ännu opublicerad studie av Miller och Fontes (vilken refereras i Fontes och Bundena, 1980:264), fick låtsas-juryn se en videoupptagning av ett autentiskt mål. Utan att låtsas-juryn visste om det, upptogs dess egna överläggningar på video. Vad som framkom i detta fall, är tyvärr ett återkommande mönster. Juryn är delad mellan två fraktioner som vill ha motsatta utslag, och ingen av dem vill ge med sig. I detta dödläge kommer då någon med en helt ny idé: en ren spekulation om någonting som saknar varje grund i de omständigheter som har framkommit under rättsförhandlingarna. Och snabbt efter att den nya idén har introducerats, kommer man överens om denna.
I angivna mål bestod käranden och svaranden av en bankkassörska och en manlig kund. Kunden skulle sätta in en check för det företag där han var anställd, men enligt kassörskan tog han själv en del av beloppet i kontanter. Enligt försvaret var det emellertid kassörskan som var ansvarig för att pengarna hade försvunnit.
Om det inte fanns textanalytiska eller vittnespsykologiska indikatorer, skulle jag uppleva det som en mardröm att tvingas ta ställning till vem som talade sanning i mål av denna art. Det är inte förvånande att somliga jurymedlemmar höll på kassörskan och somliga på kunden.
Men när positionerna hade varit låsta under en längre tid, kom någon just på en ny idé. Kanske just denna bankkassörska och denna kund hade haft en kärleksaffär. Så småningom hade kunden gjort slut, och då ville kassörskan hämnas. Därför hittade hon på historien om de försvunna pengarna.
Snart efter att denna idé hade introducerats, kom jury överens om att det måste ha gått till så. Och så avgav juryn ett utslag till förmån för svaranden.
Till slut skall nämnas en omständighet av största vikt, vilken har betonats av kvalificerade vittnespsykologer såsom Trankell (1971) och Holgerson (1990). Det är en myt att man överhuvudtaget kan bedöma trovärdighet hos individer. Det finns givetvis individer som inte ljuger. Men vi har inga möjligheter att identifiera vilka de är. De som försöker sig på den uppgiften, kommer till illusoriska resultat. Och många av dem faller särskilt lätt offer för de billigaste tricken.
Det som kan göras, är att bedöma trovärdigheten hos konkreta utsagor. Det är ingen enkel sak att förvärva den behövliga färdigheten. Men det finns å andra sidan resultat som har vunnits med textanalytiska metoder, och som har stått sig under ett halvt årtusende.