Annika Sundbaum och Monica Antonsson

Journalister tillverkade och spred falsk lista över pedofiler



		Monica Antonsson Vallentuna		Annika Sundbaum Melin Sundbyberg

Men nyheten försvann - gammelmedierna håller kollegerna om ryggen

I mitten av februari avslöjade två bloggare att en journalist hade satt ihop en falsk lista över påstådda pedofiler. Den falska listan spreds sedan vidare av en annan journalist, som dessutom hängde ut två oskyldiga män med namn på sin egen blogg.

Känner du inte igen nyheten? Självklart inte - gammelmedierna tiger om bloggarnas avslöjande och håller journalisterna om ryggen.

För lite drygt två år sedan påstod journalisten och författaren Monica Antonsson att hon hade fått en kopia på en lista över personer som beställt ut barnporrfilmer från ett uppmärksammat mål i början av 1990-talet, den så kallade Huddingehärvan. På den tiden var inte innehav av barnporr förbjudet så ett antal privatpersoner skrev till tingsrätten och begärde att få ut de filmer som beslagtagits. Domstolen upprättade listor på alla som försökte få del av barnporrfilmerna - listor som publicerades 1994 i tidningen Flashback.

Men 2011 påstod Antonsson att hon hade tillgång till en "tilläggslista" som aldrig tidigare publicerats. Detta påstående förvånade många då målet på sin tid var hårdbevakat av medierna, och det inte fanns en enda kriminaljournalist som någonsin hört talas om ytterligare en lista över barnporrbeställare.

Misstanken om att Antonsson bluffade om listan föddes tidigt, eftersom hon bara publicerade två namn från den: Den ena mannen hade hon en konflikt med och den andra var en person som i många år engagerat sig i kampen för pappors rättigheter. Många av Monica Antonssons allierade är extremfeminister som är starkt kritiska till den så kallade "papparättsrörelsen", så namnen på listan över påstådda beställare av barnporr verkade komma lite väl lägligt.

I början av 2013 kom en bloggare över listan och kunde snabbt dra slutsatsen att den var ett falsarium. I själva verket var listan en avskrift av medlemsregistret för numera nedlagda föreningen Föräldrars Rätt i Samhället. Enligt bloggarens uppgifter är det journalisten Annika Sundbaum Melin som sänt över listan till Antonsson. Sundbaum Melin har i många år varit upprörd över att oskyldiga har fått upprättelse i sexualbrottsmål. I tidningen Journalisten skrev Sundbaum Melin: "Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna." I krönikan hyllar hon juridikprofessorns Christian Diesens artikel där han pekade ut en oskyldig man som våldtäktsman och pedofil. Diesens förtal av mannen ledde till att den oskyldigt utpekade fick 50 000 kronor samt en ursäkt av tidskriften. (Se DI nummer 5).

Sundbaum Melin har inte bemött påståendena om att hon gett spridning åt den falska pedofillistan och kanske till och med är den som tillverkat listan - i syfte att krossa extremfeminismens kritiker. Inte heller Antonsson har presterat några belägg för att listan skulle vara trovärdig, så det mesta talar för att den sattes ihop med ett enda syfte: att förtala människor.

Mainstream-medierna tiger om detta anmärkningsvärda scoop. Att journalister medvetet förfalskar och förtalar privatpersoner med lögner borde vara en godbit för medierna. Så varför denna tystnad, kan man fråga sig? Ska inte journalister som beter sig illa granskas? Vad är det som skrämmer gammelmedierna så till den milda grad att de inte vågar gräva vidare i ett sådant här sensationellt avslöjande? Eller är det hänsynen till extremfeminismen som styr all "nyhetsvärdering" numera?

FAKTA/HUDDINGEHÄRVAN
Två män i Huddinge åkte fast i juni 1992 för att i stor skala ha sålt barnporr. I kundregistret fanns nära hundra personer. Den yngre mannen, född 1954, hade rest till ett barnhem i Portugal och den äldre mannen, född 1928, hade i många år varit kontaktperson för barnfamiljer i Haninge kommun. Den äldre mannen dömdes till sex månaders fängelse och den yngre till fyra år, då han också dömdes för sexuella övergrepp på pojkar.

De låga straffsatserna i Huddingehärvan ledde till att regeringen förlängde maxstraffet för försäljning av barnpornografi från sex månader till två års fängelse. Våren 1993 ställdes männen inför rätta.

Till Stockholms tingsrätt inkom ansökningar om att få ut kopior på de filmade övergreppen på barn. Beställarnas namn publicerades i tidningen Flashback 1994. En offentlig visning av fem övergreppsfilmer anordnades av tingsrätten 17 maj 1993. Justitiekanslern Johan Hirschfeldt lämnade denna dag till regeringen ett förslag om tillägg i Sekretesslagen som skulle stoppa framtida filmvisningar av övergrepp samt utlämnande av barnporrfilmer.
Källa: Rätten att kränka ett barn. Christina Hagner. 1995. Ordfront förlag.

Av:Patrik Nyberg mars 29, 2013
Artikeln publiceras med benäget tillstånd från Dispatch International, här.

Uppdaterad 2013-08-14




			Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se