Straff:

Fängelser fanns det inte i någon egentlig mening förrän fram på 1800-talet. Det förekom dock ibland att någon blev dömd att sitta en månad eller två i ett torn - på vatten och bröd. Vatten och brödstraffet avskaffades 1884

För många slutar resan genom dagens rättssystem med en plats på något av våra fängelser. Men att hamna i fängelse är långt ifrån någon slutstation. Tvärtom, tiden som intagen i fängelse kan bli början på en helt ny resa. En resa tillbaka till ett hederligt liv.
Det finns 52 fängelser i Sverige och de har olika säkerhetsklassificering, från 1 till 3, där 1 är den högsta säkerhetsklassen och 3 är den lägsta

Straffskalan har verkligen förändrats de senaste århundrandena. Numera är det i den "Upplysta värden" i stort sett bara fängelse som gäller vid grövre brott. Men det kan bli riktigt långvarigt också.

När amerikanen Paul Geidel till exempel frigavs den 7 maj 1980 hade han tillbringat 68 år och 245 dagar bakom lås och bom. Geidels ursprungliga dom löd på 20 års livstid för ett rånmord år 1911. Han fick sitt straff förkortat för gott uppförande men förklarades sinnessjuk år 1926.
Sedan följde nästan 50 år på en psykiatrisk avdelning, tills Geidel år 1974 erbjöds villkorlig frigivning. Han var då 80 år gammal och tackade nej av fruktan för att tvingas möta livet utanför murarna. Först efter ytterligare sex år släpptes han.
Han dog på ett vårdhem år 1987



Av de intagna i fängelser så tror man idag att cirka 15-20 procent kan klassas som psykopater, mot cirka 1 procent av hela befolkningen. En psykopat har svårare att känna rädslor som rädsla och detta gör den oftare till en risktagare och använder aggressivare metoder för att uppnå sina mål.

Psykopaten kan förstå vad som är rätt och fel, men reagerar inte som normala på t.ex. moral. Ett typiskt karaktärsdrag hos psykopaten är att de har en brist i inlevelseförmågan.
Forskning har visat att förbindelsen mellan delar av hjärnans pannlob och amygdala i hjärnan är markant försvagad, hos psykopater, bland annat genom att det finns en försvagning av den vita substans som förbinder delar av hjärnans pannlob, amygdala och hjärnans synrelaterade centra.

När en psykiatriker diagnostiserar en psykopat talar de om två olika typer av psykopater. Den ena har karaktärsdrag som lögnaktighet, förmåga att dupera andra och bristande inlevelseförmåga. Den andra handlar om impulsivitet, bristande självkontroll och som många gånger leder till ett kriminellt beteeende.


Brott och straff i gångna tider

Förr i tiden fanns det egentligen bara tre sorters bestraffningar – böter, dödsstraff och skamstraff. Man kunde också förklaras fredlös eller landsförvisas. Kyrkan kunde också döma till bannlysning eller botgöring, till exempel en lång pilgrimsfärd. Villkorlig dom fanns inte, som idag, utan begick man ett brott och åkte fast blev man straffad, punkt slut. Kunde man inte betala sina böter fick man "plikta med kroppen", det vill säga man fick ta spöstraff istället.

Villkorlig dom infördes först 1906. Fram till 1800-talet brukade avrättningar äga rum på offentliga platser och det var i det närmaste feststämning där både kvinnor, barn och ungdomar samlades för att se på. Vid halshuggningar brukade en del människor försöka få tag på lite blod från den avrättade, eftersom man trodde att blod från en avrättad kunde bota "fallandesjuka" (epilepsi).
När Gustav III blev kung 1771 fanns det dödsstraff för 68 olika typer av brott. Han strök dock några av dem - bland annat för trolldom, tvegifte, dubbelt hor, och för den som gripits för fjärde resan stöld.

Här är några exempel på mer handgripliga straffmetoder:

Pålning:
Spetsning på påle gick ut på att skära ett snitt i skinnet vid nedre delen av ryggen varefter förbrytaren träddes upp – levande - på en påle som kom ut uppe vid näsan. Därefter sattes pålen ut till allmän beskådan, helst vid en livligt trafikerad väg. Metoden användes ofta på snapphanarna som härjade i Skåne under Karl XI:s tid på 1670-talet.



Sönderslitning av hästar
Den dömde spändes fast mellan fyra hästar. En häst för varje ben och arm.



Rådbråkning:
Straffet var särskilt plågsamt och långvarigt dödsstraff eftersom de dömda lades på en bädd av stockar, sedan krossade bödeln så många ben som möjligt i kroppen utan att de dog. Därefter "flätades" de in i ett stort hjul som därefter sattes upp vågrätt på en påle - till allmän beskådan - eller så halshöggs de. Tanken var från början att förbrytaren skulle vara vid liv när han fästes vid hjulet, och skulle leva i flera dagar innan de dog. Längre fram gjorde man ofta slut på lidandet redan när man krossade benen i kroppen genom att trycka in bröstbenet på dem. I Sverige förekom enligt 1734 års lag endast rådbråkning för den som våldfört och dödat en skeppsbruten, men straffet avskaffades 1835.

Dopstol:
Användes för att se om en häxa var en häxa. Man satte kvinnan i en stol och sjönk hon med stolen var hon oskyldig – men död.

Scolds Bridle
En slags stålbur som man satte på kvinnors huvud. Buren hade en pinne som tvingades in i kvinnans mun. Användes om hon hade ett för hett temperament eller för vass tunga.



Tumskruvar
Användes för att krossa brottslingens händer



Husaga, barnaga och bestraffningar
Förr var det föräldrarnas plikt att aga och bestraffa sina barn - till exempel om de svor på en helgdag. Man fick emellertid inte slå dom så mycket att de dog, men OM det ändå skedde så fick man bara bötesstraff. Om däremot barnet slog sina föräldrar kunde de i värsta fall bli dömda till döden.
Husaga var tillåten men man skilde på husaga och misshandel. Det sistnämnda fick inte förekomma - om en man slog sin hustru gul och blå fick han dubbla böter.

Spöstraff, risstraff
Spö- och risstraff, prygel med spö eller ris, var ett skamstraff förolämpningsbrott, sedlighetsförbrytelser eller lättare misshandelsbrott. Kunde skurken inte betala sitt straff, kunde han ta spöstraff istället. Män fick högst 40 par spö och kvinnor högst 30 par ris, och man slog mot den nakna ryggen. Därav uttrycket hudstrykning, hudflängning. Spö- och risstraff avskaffades 1855, men prygel fanns kvar inom fängelser till 1938.

Gatlopp
Det gick till så att omkring 50 man ställde upp sig i två rader och sedan fick den dömda springa mellan raderna medan männen slog honom med käppar och spön. Det finns exempel på där personer har avlidit av sina skador.

Hängning
Tjuvar brukade för det mesta bli hängda, och det här var ett straff som enbart män fick genomgå. Att bli hängd ansågs som ett mycket förnedrande avrättningsmetod. Kvinnor som blivit dömda för stöld blev istället levande begravda.

Kölhalning
Om man var ute till sjöss och gjorde sig skyldig till något brott kunde man bli dömd till kölhalning. Då bands den dömde fast i ett rep och sedan drogs han under fartygets köl från den ena sidan av fartyget till den andra. Många dog av den här behandlingen, de drunknade eller blev så illa skurna att de dog av blodförlust. Kölhalning avskaffades 1755.

Fredlös, bannlyst, biltog
Om man hade gjort sig skyldig till urbota brott kunde man bli fredlös. Med urbota brott menades sådana brott som man ansåg inte kunde sonas med böter. Blev man fredlös i hela landet kallades det för biltog. En fredlös stod utanför rätten och samhället och den som slog ihjäl en fredlös straffades därför inte. Att bli fredlös ansågs vara ett av lagens strängaste straff.

Halshuggning
Att bli halshuggen ansågs vara "finare" än att bli hängd. Det fanns två typer av halshuggning - med yxa eller med svärd. Det sistnämnda ansågs dessutom "finare" än med yxa. Adelsmän kunde kräva att få bli avrättade med svärd istället för med yxa. Ofta blev även handen avhuggen, sedan huvudet och därefter kunde man bli steglad om det var ett "kvalificerat dödsstraff".

Bränning på bål
Straffet att brännas levande på bål kunde man få för bland annat tidelag, incest, mordbrand, barnamord, giftmord och häxeri.

Stegling
Stegling, även kallat "stegel och hjul" var ett straff som endast män utsattes för. Stegling skedde efter att den dömde avrättats, till skillnad från rådbråkning där dom skulle vara vid liv så länge som möjligt. Personen kunde till exempel först hängas eller halshuggas varpå kroppen styckades upp i olika delar som därpå placerades på stora hjul som sattes upp horisontellt på pålar, som avskräckande exempel. En person som fick genomgå den här avrättningen var till exempel Gustav III:s mördare, Anckarström. Metoden användes ända in på 1820-talet men avskaffades 1841.

Skarprättare, bödel, mästerman, stupagreve
Bödeln hade, tillsammans med rackaren det mest avskydda jobbet i samhället. Ofta var bödeln själv en dödsdömd som fick behålla livet om han tog på sig att bli bödel. För att bödlarna inte skulle rymma brännmärktes de i pannan – eller så skars öronen av. Från och med år 1699 blev det dock förbjudet att anställa tidigare brottslingar till bödelyrket, och man försökte på det viset att höja yrkets anseende.
Lönen var fast och enligt 1736 års bödeltaxa fick han 5 daler för en halshuggning eller "tungans avskärande", medan öronens avskärande gav 2 daler. För både halshuggning och brännande på bål utbetalades 10 daler. Kåk- och hudstrykning 3 daler, och så vidare.
Före en avrättning var det sed att både den dödsdömde och bödeln tog sig ett rejält brännvinsrus. Det hände då att båda kom raglande till avrättningen. Ett välkänt sådant fall är när Konrad Tektor avrättades på Gotland 1876. Enligt 1686 års kyrkolag var det upp till prästerna att se till att den dömde inte fått FÖR mycket alkohol i sig utan han måste vara så pass nykter att han kunde "bereda sin själ inför slutet". Sveriges sista skarprättare var Anders Gustaf Dalman (1848-1920).

Rackare, nattman
Nattmannen - eller det mer bekanta "rackaren" hade samhällets i särklass sämsta jobb. Han var bödelns medhjälpare och som sådan fick han bygga bål, frakta dödsdömda, utföra stegling och rådbråkning, gräva ner kroppar med mera. I städerna fick han även tömma latrin, samla in självdöda djur, kastrera och flå djur, men från slutet av 1800-talet övergick hans sysslor främst till att ta vara på döda och herrelösa djur.

Sveriges sista avrättning
skedde klockan 08:00 den 23 november 1910 då kyparen Johan Alfred Andersson-Ander (37) avrättades med giljotin på Långholmen. Ander var dömd för ett rånmord på en växelkassörska, Anna Viktoria Hellsten, i Stockholm. Det var enda gången som en giljotin användes i Sverige.

Och så säger de att det var bättre förr !!





Källa: Tidnigen Världens historia.