Yvonne Hirdman till attack mot Bo Rothstein: "Ett illa dolt kvinnohat" Att jag skulle företräda en feministisk konspiration i syfte att mobba ut män från genusforskningen på universiteten är naturligtvis ingenting annat än hjärnspöken. Med jämna mellanrum sprider statsvetarprofessor Bo Rothstein sina ärekränkande och groteskt påhittade skrönor. Man måste ner på individnivå för att förstå den djupa motvilja, ja det hat, som så illa döljs bakom Rothsteins ord. Djupt subjektiva sår, såsom en olycklig barndom, måste ligga bakom hans hårdhänta slag. Det skriver professorn i kvinnohistoria Yvonne Hirdman. et var med viss häpnad jag fann mig utnämnd till en av hjärnorna bakom en feministisk konspiration att utestänga män från genusforskning på universiteten, ja, rent av trakassera dem, mobba dem. En förnämlig nyhet som publicerades på första sidan i DN den 3 juli och som ansågs så viktig, att de 71 dödsoffren i flygolyckan över Tyskland fick betydligt mindre utrymme. Nog är det en konstig sommar tänker jag. Allting är för tidigt - så också rötmånaden. Bo Rothsteins hjärnspöken är mig och den akademiska världen välkända. Så borde de också vara för DN - hans angrepp är bara ett av många sedan 1990, då jag av någon anledning kom att inta ett slags hedersplats på det ondas sida i hans svartvita värld. Med jämna mellanrum har hans ärekränkande och - observera kära läsare och journalister på DN - groteskt påhittade skrönor funnit utrymme i dagspressen. Det har varit allt ifrån historieförfalskning till just denna "nyhet": att jag, som är feminist och står för jämställdhet, egentligen vill ha ett segregerat samhälle. De två citat som han använder har han till utnötningens gräns använt förr och de var lika lögnaktigt utbrutna ur sin kontext då som nu. Sist skrönan publicerades var i Tiden nr 2 2001. Då blev han vederbörligen bemött av såväl mig och Maud Eduards som Kaj Fölster, den sistnämnda som förundrat frågade sig vad som låg bakom detta insinuanta och förfalskade påhopp. En olycklig barndom? undrade hon. Djupa subjektiva sår måste ligga bakom så hårdhänta slag. Bo Rothstein förtjänar inga fler svar från mig. Ty han bryr sig inte om dem. Det är som att hälla vatten på en särdeles fet gås och mer konstruktiva saker kan man ju ägna sig åt. Men för DN:s läsare - och DN:s journalister - kanske det skulle kunna vara av vikt om jag ändå berör segregeringsproblematiken i genusforskningen. För att inte tala om de unga män som kanske hade tänkt sig att läsa genusvetenskap och som nu blev rejält avskräckta. Och notera, jag svarar för mig. Inte för genusskolan i Umeå, inte för vad Maud Eduards påstås säga. Att bunta ihop och inordna i enkla kategorier är, som bekant, maktens metod mot underordnade grupper - svarta, arbetare, japaner, kvinnor. I snart 15 år har mitt forskningsobjekt varit segregering mellan könen eftersom jag vet att det är den som måste brytas för att vi ska få ett jämställt samhälle. Mina resultat finns samlade i en bok. Genus. Om det stabilas föränderliga former som kom ut i september 2001. Den handlar om den mest grundläggande av alla sociala relationer, den mellan könen. Två mönster - empiriskt ovedersägliga - slår en historiker som är ute i vetenskapliga ärenden. Det ena är att det är en relation som prägla(t)s av misogyni = kvinnohat, eller mildare former av allmänt förakt eller helt enkelt av ett slags förminskning, ett likgiltigt ointresse. Det andra mönstret är just en envetet isärhållande logik, som opererar på alla nivåer. De båda mönstren är intimt sammanvävda. De har en gemensam grundbult. Den som hatar, föraktar och håller i sär är "mannen". Det vill säga män i historien som upphöjt sig till denna abstraktion, "mannen" - människan. Om vi nu accepterar Bo Rothsteins beskrivning av mig som den ledande auktoriteten inom genusforskningen i Sverige, skulle man kanske kunna tro, att det funnes ett intresse för sådan upprörande kunskap. Är det verkligen så? Var finns kärlekens roll i det hela? Vilken betydelse har sexualiteten? Barnafödandet? Och så vidare. Men icke. Det är kunskap som herrarna (till vilka man nog måste räkna Bo Rothstein) inte är intresserade av - för att travestera Agda Östlund när hon försökte diskutera abortfrågan i riksdagen under 20-talet och riksdagsmännen bara reste sig och gick ut ur salen. Det minst sagt klena intresset är en bra indikation på mäns intresse för genusforskning - och därmed för det i grunden djupt segregerade samhället. Forskningsfältet, uppfattas inte som "allmänt" (av allmänt intresse) av den kulturella intelligentian eller av forskarsamhället. Det uppfattas som "sär" - som "kvinno", som något "man" inte vill, inte behöver förhålla sig till. Något av underordnat intresse. I detta genuina ointresse finns - i dag - en av de starkaste segregeringskrafterna. Det är det som måste brytas. Det lär knappast bli lättare med den demonisering av genusforskningen som nu skett genom att DN återigen givit plats och förstasidesreklam åt Bo Rothstein. Utrymmet här är alldeles för kort för att jag ska kunna gå in på vad jag tror styr segregeringslogiken. Eller vad som ligger bakom den integrering som ändå skett - detta faktum att kvinnor i Sverige är mer indragna i samhället än de var för bara femtio år sedan. Att kvinnors agerande - oftast i egna sammanslutningar - ligger bakom är ju självklart - liksom att det passat in i de samhälleliga processerna. Jag diskuterar också i min bok det tillstånd som inlemmandet av kvinnor medfört. Det är inte enbart harmoni som blivit resultatet. Tvärtom kan vi se ett slags irriterad snittyta där könen möts, en växande genuskonflikt, som i sin tur på nytt skapar segregering, nya markeringar av könens (nya) olika områden. Det är ur det perspektivet man kan förstå Bo Rothsteins påhopp. Men man borde självklart gräva djupare. Det är dags att lämna de strukturella nivåerna och koncentrera sig på mikronivån, ja, rent av på individnivån, för att förstå den djupa motvilja, ja det hat, som så illa döljs bakom Bo Rothsteins ord - och - det faktum att dessa ord finner sin tidning. Här finner jag att Bo Rothstein själv skulle utgöra ett mycket lämpligt forskningsprojekt. Han är vad Lars Jalmert kallar för en "i-princip-man", det vill säga en som i princip är för kvinnors emancipation. Samtidigt har han gång efter annan dokumenterat en genuin och lidelsefull motvilja mot kvinnors egna frigörelsesträvanden. En hypotes är onekligen att Bo Rothstein utgör en extrem variant av en mer generell företeelse - den som redan Virgina Woolf så förundrat uttryckte inför dåtida manliga professorers oprovocerade utfall mot kvinnor: Men varför är dom så arga? Fast kanske Kaj Fölsters hypotes är mer i överensstämmande med sanningen. Yvonne Hirdman Artikeln publicerades 13 juli 2002 på www.dn.se Källa: http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?a=35698 Uppdaterad 2011-06-08 Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se
		Läs mer på * >>> Yvonne Hirdman och Maud Eduards könstrakasserar manliga studenter * >>> Sigbrit Franke avslöjas * >>> Sigbrit Franke svarar uppkäftigt * >>> Sigbrit Franke fusk avslöjas * >>> Bo Rothstein modig försvarare av forskningen