Förbjud hundar, de bits ju. Visst låter det befängt. Men tillämpar man den
typ av argument som vissa kvinnogrupper gör i "debatten" vårdnad, boende och
umgänge på andra områden som "människans bästa vän" (om uttrycket tillåts)
så blir kontentan ungefär så absurd. Exempelvis anser kvinnoföreningen
EMRIS,  ensamstående mammors rättigheter i samhället,  att fäder inte ska ha
vårdnaden om sina barn med samma automatik som mödrar. Varför? Därför att de
misshandlar kvinnor och barn. Förbjud fäder således, de slår ju. Jo, visst
låter det befängt.
   Om rättigheter vittnar namnet EMRIS. Det hör dock till saken att just det
har mammorna haft i ganska lång tid nu; rätten till ensam vårdnad om barnen,
rätten till underhåll och andra bidrag. Att ytterligare accentuera denna
rätt är närmast löjeväckande och provocerande, dessutom i strid med
barnkonventionen som betonar barnens rättigheter, inte mammornas. På EMRIS
hemsida står också att de söker "kontaktpersoner i hela landet", dvs.
personer som de vill ska närvara när de påstådda våldsamma papporna umgås
med sina barn. Kanske bäst att åtminstone sätta munkorg på hundar, förlåt,
papporna.
   För någon månad sedan skrev jag en kritisk debattartikel i en
kvällstidning: "Sluta särbehandla pappor negativt". Inlägget handlade om ett
nytt kränkande lagförslag som går ut på att ogifta fäder kan få bli
vårdnadshavare först efter att de suttit i karantän i tre månader, eller som
utredaren föredrar att kalla det, efter att de genomgått en tremånaders
prövotid. Dock inte om modern motsätter sig gemensam vårdnad, då fortsätter
hon vara ensam vårdnadshavare ända tills det möjligen blir någon ändring på
det i tingsrätten.
   Efter bara någon dag toppade artikeln antalet inlägg den fått läsarna att
skicka till tidningens internetkonferens. Frågan läsarna hade att tycka till
om löd: "Ska båda föräldrarna erkännas som vårdnadshavare?" Det hela
urartade emellertid ganska snart efter att två argbiggor från en s.k.
feministorganisation i inlägg efter inlägg idogt trummade på mantrat "män är
våldsamma", med resultat att tidningens redaktör på nätet (efter klagomål
från tredje part som kände sig drabbad) beslutade att helt sonika stänga ner
ordväxlingen: "det har fullständigt urartat", kommenterade redaktören. Vi
fick således ingen rejäl värdemätare och någorlunda statistik på vad läsarna
tyckte i denna synnerligen viktiga fråga.
   Det är oerhört tröttsamt att våldsargumenten omedelbart plockas fram så
fort det ska tas ställning till barnens rätt till två fullvärdiga och
jämlika föräldrar, detta oavsett från vilka grupper i samhället eller
diskriminerande utredare och politiker liknande argument kommer. Och i det
sammanhanget heter det som vanligt att endast fäder slår och trakasserar.
   I nätgruppen FRIS finns dock ett stort antal pappor som påstår sig blivit
slagna, trakasserade och berövade sina barn av egenmäktiga mödrar. På det
finns till och med fällande domar. Så myntet har två sidor. Jag vill
tillägga att vi efterlyser mycket kraftfullare tag mot de som exempelvis
konsekvent saboterar umgänget; dessa tilltag anser vi med bestämdhet sortera
under brottsrubriceringen misshandel, åtminstone psykisk sådan, som kan vara
minst lika allvarlig som den fysiska. Våld och trakasserier hör å andra
sidan hemma i brottsbalken, och borde inte få styra diskussioner om
föräldrabalken.
   Nämnda argbiggor krävde också i inlägg efter inlägg att jag skulle
definiera vad en olämplig förälder är. Men det är upp till domstolen, ingen
annan, att efter prövning avgöra om en förälder är lämplig eller ej. Vare
sig kvinnogrupper eller mansgrupper bör ha tolkningsföreträde vad gäller
begreppet lämplighet.
   Ett effektivt sätt att strypa den viktiga debatten är alltså att sätta på
skygglapparna och dra alla män över kammen. Punkt slut liksom. Jag
gratulerar de som med stereotypa uttalanden om våld, trakasserier och
övergrepp vill undvika att diskutera de väsentliga sakfrågorna som berör
tusentals separerade föräldrar och barn: automatisk gemensam vårdnad,
växelvis boende och dubbel folkbokföring. Tyvärr lyckas de alltför ofta med
den föresatsen.
   Men deras trångbröstade inställning är definitivt inte till barnens
bästa, i vart fall inte till den stora majoriteten barns bästa svars pappor
är och vill vara föräldrar som inte misshandlar.

Lennart Westman
FRIS - Föräldrar i Sverige

Denna debattartikel blev polisanmäld.

			Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se